moaj -

Snart är det april och jag läser fortfarande fnittriga ungdomskärleksböcker för skoj skull. Pirrar lite mer för varje rad och känner mig samtidigt så himla ensam. Konstigt nog så går det att känna sig ensam trots att solen skiner och jag har en värld full av människor som jag kan bry mig om och som bryr sig tillbaka. Det har slagit lite slint i mitt huvud och jag kan liksom inte släppa det här spåret jag är inne på. Någon gång i mitt liv ska jag skriva en bok som alla ska älska. Som ska vara min historia om att vara mig, utan censurerna och utan att stoppa mitt hjärta. Undra vem som vill läsa den mer än jag, men då får jag skriva den för min egen skull.

Du känns som en sådan människa som trots att jag inte skulle ha några minnen kvar så skulle våra blickar ändå dröja sig kvar som första gången vi sågs. Nu vet jag ju att det inte riktigt skulle fungera så men jag vill fortfarande inbilla mig det. Hur mycket är jag formad av mina minnen egentligen? Kom igen Moa, du är ett levande närvvrak utan att minnas. Det skulle vara konstigt att inte veta hur man blev den man blev. Aja, läs Man utan minne av Nicole Krauss, hon är grunden till mina funderingar.