moaj

Små sår och goda vänner är det man ska vara rädd om. Visdomsord från en doktor som gav mig min andra penicillinkur inom loppen av en och en halv månad, inte lika lycklig som för några dagar sen va. Nu är det mer stressande, vad som är jättestressande är att jag har svinkoppor i knävecken och jag har vänner som flyger runt på en spontan eurotrip, allt för ett litet askmolns skull, grymt. Massvis med järn i elden och inte minst det faktum att jag skickat in våran affisch nu, äntligen. Alla mina tummar är korsade för att det ska gå bra och det bli fint. Just nu borde jag sova, för jag ska ha matte imorgon, ensam, fan. Okej, puss ändå.

Höjden av välmående för en tjej med mina livskvalitéer. Springtur i det allra bästa vädret och strech på mysmatta i solen. Plus att jag filmade mitt trapetsnummer och det satt hur fint som helst, jag blev knappt andfådd (stor överdrift!). Plus att tunnelbanan gick precis i tid och VI i Alby hade extrapris på den nya smaken av bonaqua, hur nöjd är man inte då liksom. Kanske gladast i stan, eller i alla fall nästan, tacka våren.

Idag sken solen sådär som den gör när man är lycklig. Idag gick solen ner när vi gick från hallen till tunnelbanan. Idag kom jag på vad som är bäst med våren:

Jag tycker om att ha saker för händerna, speciellt när solen skiner och jag tar på mig min allra somrigaste klänning och springer på soliga gator med fina vänner. Jag tar mig för saker och just nu så blir det rätt bra. Därför unnar jag mig att dricka te i sängen, ätandes på kanelbullar från en stor påse. Lyssnar sönder min sommarspellista på spotify och tänker på de finaste tillfällena i mitt liv. Jag mår rätt bra.

Ja men konstigare saker har man väl varit med om, än att somna i en bekant säng och vakna upp i ett bekant rum. Festen hos Tove var fet, vi har rätt så rejält kul mest hela tiden. Hela helgen i stort har varit grym, nu vill jag vara lugn och sansad i några dagar, känns som att jag behöver det.

5 orsaker till att jag älskar Linn Holm.

Snart är det april och jag läser fortfarande fnittriga ungdomskärleksböcker för skoj skull. Pirrar lite mer för varje rad och känner mig samtidigt så himla ensam. Konstigt nog så går det att känna sig ensam trots att solen skiner och jag har en värld full av människor som jag kan bry mig om och som bryr sig tillbaka. Det har slagit lite slint i mitt huvud och jag kan liksom inte släppa det här spåret jag är inne på. Någon gång i mitt liv ska jag skriva en bok som alla ska älska. Som ska vara min historia om att vara mig, utan censurerna och utan att stoppa mitt hjärta. Undra vem som vill läsa den mer än jag, men då får jag skriva den för min egen skull.

Vårglädje. Ja kanske kan jag beskriva det som prilligt gåshud på armarna när lockiga pojkar ler stort. Men jag kan också kalla det gott vin i glas med två underbara tjejkompisar som fnittrar över småsaker och som älskar skvaller. Som Linn och Cajsa. Vårkvällar i dessa dagar behöver man inte så mycket mer än det. Jag gör listor på spotify med musik som jag kommer älska i sommar när jag har brunare ben och ett varmare hjärta.

Idag var det sol på den nu rätt nakna balkongen. Tur för mig att jag har dumma äggstockar som skapar äggstockning och vill inte vad jag vill. Men jag fick tillbringa min hela dag i solen, med tröjor som var så tjocka att jag bara precis höll värmen och ha på mig solglasögon som inte lindrar kriser i existensen. Jag känner mig dessutom ganska mycket älskad när människor undrar vart jag är. Eller kanske bara vild som stannar hemma från skolan. Pappa var mitt sällskap och vi fikade både kaffe och te och ät sallad från medelhavs restaurangen i bandhagen, det gillar jag. Jag gillar också sommar regn och barfota fötter och öppna dörrar och len hud.

Varje gång dörrarna till tunnelbanevagnen öppnas så tittar jag upp i hopp om att möta ett par ögon som får orden i mina böcker att vara betydelselösa, som gör att jag inte vill blinka av rädsla att tappa ögonkontakten och som får mig att glömma bort att jag måste andas. Varje gång jag tittar upp så blir det samma besvikelse. Idag sprang jag så fort jag bara kunde för att mina vårprilliga ben ville det. Dom vill också värma sig mot smala pojkben och viras in tillsammans under lätta täcken med förhoppningen på att nästa morgon få värmas i vårsolen.

Just nu så vill jag bara ha det sådär flickigt. Så att ögonen rinner över av tårar och hjärtat krampar som att någon hällt vinäger över det och det sticker och svider till om vart annat. Som att alla röstlägen jag använt har försvunnit och alla ögon jag sett in i har raderats. Jag har hopp. Jag älskar hopp.

Idag hade jag den finaste morgonen på länge. Vid åtta var jag pigg, jag fick sova en hel timme till. Gick upp och satte på kaffe, stoppade två rostmackor i brödrosten och hoppade på Anton för att han skulle gå upp. När mackorna hoppat ur rosten, kaffet kokat upp och sjunkit till botten så gick han upp. I den största T-shirten jag kunde hitta och strumpbyxor satte jag mig på balkongen och drack kaffe och förhörde Anton på det sista i kulturhistorian.

Åh gudars skymning. Klockan är jättetidigt och Lillebror är redan hemma från skolan och vi sjunger för full hals. I takt till att solens strålar smeker våra ansikten genom fönstret. Vi sjunger sånger som får oss att tänka på sommaren och våren och varma pannor och vackra tunna jackor. Ja tack, ge oss vår.

Nu är jag hemma i Stockholm igen, men jag känner på mig att det inte kommer dröja länge innan nästan tripp till Barcelona. Jag gillar läget, gillar att jag ska gå till doktorn imorgon och annars inte göra mycket alls. Jag gillar dock inte kopporna på mitt ansikte och mitt finger, men jag gillar att titta på bilder på människor vars liv ser fint ut. Det känner som en bra sak att göra, jag känner mig inte heller ensam. Inte precis som en böld, trots att jag är det en aning. Jag saknar närhet. Jag saknar Spaniens sol. Redan.

Det är mars, men det är inte riktigt lika mycket mars i Spanien. Ute duggregnar det och jag ägnar mig åt hostel och internet. Det är någonting jag inte haft på ett tag. Så jag har roat mig med kindpussande, breda leenden och mörka ögon. Jag har även ägnat mig åt akrobatik, trapets och att le tillbaka till de stora leendena. Jag har haft en vardag, en rutin och massvis med känslor. Jag har helt enkelt haft ett bra lov, som är slut nu. I övermorgon åker jag tillbaka till kylan igen. Jag har alla känslor just nu, men ändå vill jag bara vara tyst. Det är mars.

Jag är imponerad, jag är inte bara imponerad, jag är mållös, jag är allt man kan vara. Hur kan SL lyckas? Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Men jag är nöjd över dessa aktiva val jag har valt att göra dessa närmsta 48 timmarna av kaos i trafiken. Inte nog med att jag valde att ta kollektivtrafikskonflikten igår kväll istället för i morse. Jag fick dessutom en fin Wes att ha sällskap med och vi hann ta en mycket utmärkt buss hela vägen till Albyberget. Jag hade dessutom en varm säng att krypa ner i, nystickade mormor sockor att ta på fötterna och varmvatten i vattenkokaren och för att inte glömma en vän nyligen hemkommen från en släkt helg i Dalarna. Det kan faktiskt inte bli bättre, jag sov som en prinsessa, varm och nöjd, drömde massvis med sjuka grejer och hade en hejdundrandes sovmorgon. Bussen kom inte till skolan så vi fick ta en promenad i solskenet och sen ha lektioner.

Nu vet jag precis hur jag ska se ut i sommar, med brunare ben, jeansshorts, randiga tröjor och fina jackor. Jag längtar tills snön är borta från marken och det börjar bli ljust, på riktigt. Då det inte längre är en pina att gå vägen mellan cirkushallen och tunnelbanan utan en njutning och man kan vara barbent. Jag är förfärligt trött på studier och snö, det ska bli underbart att snart ha lov. Nytt lov, nytt liv, nya upplevelser. Längtar jag? Japp!

Lillebror säger att han känner sig som Rachel i Vänner, när hon intalar sig själv att det inte kommer hända så hon är aldrig ledsen. Lite så känner jag också, det som händer händer, om det ens händer. Men trots detta har jag bokat en resa i tio dagar till Barcelona, min kanske framtida levnadsstad. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag längtar efter lite vår och värme, det kan jag nog få där. Jag längtar bort, efter nötta händer och solvarma kinder.

Långa heta bad är underskattat. Speciellt med tända ljus i en ensam lägenhet på söder med gnälliga kvinnor i söndersprängda högtalare. När det nästan är mörkt ute och man har semlor i kylen. Jag är så trött nu så jag vill sova, men snart kommer min vän Anton, semlorsällskap, mattesällskap och sovsällskap. Jag kanske ska sova själv en stund.

Idag fnittrade jag nästan hela dagen, hade en bred axel att luta mitt trötta huvud mot och klämde fingret mellan två bänkar. Aj.

puss.

Alla människor är olika. Vissa människor har man känt precis hela livet och ändå så ser man nya sidor av dem i olika situationer. Kanske är det det som är charmen med människor, det är därför jag älskar människor. Det finns också charm i att skyffla undan isflak för att komma i 2 grader kallt vatten se ut som en michellingubbe och slungas runt bland strömmarna. Trots att läpparna blir isande kalla så var jag ändå varm om händerna trots att dom var blöta. Jag tror nog att jag bar mig själv i vikt på ryggen och ändå kunde jag le och inse att jag kanske är en friluftslivs tjej. Lillebror är min bästa parkamrat och vi kommer nog göra grymma dyk tillsammans. Nu har jag dock huvudverk och vill helst sova. Noah and the whale kanske kan hjälpa.