moaj

Detta är den franska filmen regiserad av Julian Schnabel som tog mitt hjärta.

Jean-Dominique Bauby var chefredaktör för tidningen Elle, han var en framgångsrik man som inte ägnade tillräklig tid med sina barn utan roade sig kungligt själv. När han får ett slaganfall under en bilfärd med sin son så förändras allt. Han blir förlamad i hela kroppen utom ögonlocken. Han drabbas av en såkallad Locked-in-syndrome. Det värsta är att han är helt klar i huvudet men kan inte röra sig överhuvudtaget.

Filmen börjar med att det är filmat ut Jean-Dos synvinkel, hans tankar som flyger runt och människorna runt omkring honom så som han ser det. Hans sarkasm över att bli behandlad som att han inte förstod gör så att filmen får en trevig touch istället för det dystra som ämnet skulle kunna föra med sig.

Trots att man skrattar och gråter sig igenom filmen så finns det ingen känsla av att de driver med sjukdommen som i många komedier, utan det blir bara komiskt när han inser att han har en fluga på näsan och kan ingenting göra. Roliga och sarkastiska kommentarer frän Jean-Dominique själv visar hur otroligt bitter han är. Från att vara känd och framgångsrik till att vara totalt instängd i sin egen kropp.

Med hjälp av blinkningar och en tålmodig kvinna så lyckas han skriva en bok om sitt liv och känslan att vara hjälplös. Det kan inte bli annat än vackert och gripande när det filmas mestadelen ur hans perspektiv. Jag blir helt varm i kroppen och sitter bara och ryser. Den är vacker och det är bland det bästa jag har sett.

Verkligen varmt att rekommendera.