Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sammanfatta peace and love 2009, dels för att jag är så trött så att jag skulle kunna sova i flera dygn, dels för att vi hade så mycket kul att jag inte ens kommer att kunna skriva ner hälften, och dels för att det kanske ska stanna i Borlänge.
Dels så pirrar det i min mage varje gång jag tänker på den mängden tid vi tillbringade under ett solskydd i vårat förtält, där vi sov, pratade, kramades och pussades. Hur man har befunnit sig i en liten glasbubbla där endast, sol, människor och bra musik har existerat. Det blir tillslut konstigt att tänka sig att det verkligen fanns saker som hände utanför. Det som för några minuter spräckte bubblan var nyheten att Michael Jackson hade dött. Den dagen köpte man i alla fall en tidning för att uppdatera sig om världen. Sen var det tillbaka i samma rytm igen.
Det flyger till i min mage när jag tänker på de tårar jag fällt till Lars Winnerbäck, hur mycket jag rös till Anna Ternheim, hur mycket vi dansade till Hoffmaestro och sist men bäst av alla, alla på hela festivalen, hur lycklig jag var när Euguene Hutz stod framför mig, när jag stod längst fram vid staketet och sjöng med i Gogol Bordellos låtar. Vi har sett och upplevt så mycket mer musik sensationer men som jag tidigare nämde så kan jag faktiskt inte ta med alla, det skulle kännas uttjatat då.
Hur många gånger spelade vi inte musik på den halvgamla bandaren med fmsändaren och möjligheten att peppa ikapp med oss själva. Hur många gånger kunde vi inte säga, tagga till, på en och samma kväll. Vem har ätit mest ravioli? Det är nog ett omöjligt svar, men jag vet att jag inte tar priset, för i vårat camp har det funnits så mycket ravioli så ingen kan förstå hur det kan vara så.
En kväll somnade jag i ett knä till musiken av ett trumspel bestående av, trummor, trangiakök, flaskor och allt man kan tänka sig, jag kan erkänna att jag sov ganska gott då. En kväll gick jag en lång lång promenad med en vän som jag har funnit och kommit på är likadan som jag, en vän som jag tyckt var så olik mig som man kan vara, men ack så fel man kan ha. En kväll såg jag också som extra fin, för det är konstigt att det ändå kan pirra så mycket i magen av en människa, jag blir nästan rädd för mig själv.
Vi var fyra kvinnor med massor av regler, om de bröts eller inte det väljer jag som en tolkningsfråga. Men jag fick i alla fall lära känna alla dessa människor på ett helt nytt sätt, jag har fått vänner som jag hoppas på att bevara. Trots att jag var en aning tillbakadragen i början så välkomnade alla mig med öppna armar och jag blev en del av det så kallade Nacka 92 gänget, lammkött säger jag.
När vi åkte hem så krockade tåget med två hästar, vi blev två timmar försenade men jag råkar ju ha fina vänner så jag klarade mig igenom det också. Vi fnittrade och skrattade oss igenom den fruktansvärda värmen utan vatten, med dumle och choklad. Med kramar och leenden. När vi sa hejdå så sa alla att vi hade haft det bra, det var en bra vecka.
En jättebra vecka.
