moaj

Jag har så ont i mina ben så att jag ser ut som en stadeskjuten kråka när jag går, Sugra har tagit i med hårdhanskarna de första dagarna och jag har någon så otrolig träningsverk som jag inte trodde fanns. Varför är det alltid samma sak i början på terminen. Man trodde man börjat komma igång när man tränat några gånger innan skolan började och hoppades på det bästa, att slippa all verk. Men ändå så slutar det alltid på samma sätt.

Kan dock inte klaga, för vart jag känner på min kropp är musklerna helt hårda och jag får för mig att det är för att dom har växt. Jag börjar i alla fall känna att jag kommer att komma tillbaka trots att man har haft lov kanske allt för länge. Det finna inget finare än att vara tillbaka igen. Ingen tycks ha förändrats speciellt mycket och alla känner sig ganska glada över att vara tillsammans igen. Vi saknar tyvärr Mishan och Johannes fram till nästa vecka. Då blir klassen total igen och allt återgår till normalitet igen.

Ut och springa är tydligen det vi behöver säger mannen med ordet, så det var så det blev. Elise och jag kunde hålla hyffsat lika tempo, hon tar mig en aning men det spårrar bara och hjälper. Skönt efteråt och värt i det långa loppet. Högskolan springer tydligen varje dag nu för tiden. Vältränade är vad vi ska bli, ingenting annat. Jag hoppas på att orka satsa hårdare än förut. Jag har peppen och stödet som känns fint. Ingen bitterhet bara fint.

Vi tar i från tårna och jag grät för att det var så jobbigt, men det är i alla fall jobbigt tillsammans, det är ingen som inte tycker det känns utan alla är på samma nivå. Tar i tills vi nästan spyr för att det är för vårat eget bästa.

Varför gråter jag nästan alltid till partrapets. Det måste vara bland det vackraste jag vet och ser. Förövrigt så kommer nog denna helg bli fin, rehabilitering efter endast tre dagar, yes.

Puss.