moaj

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sammanfatta peace and love 2009, dels för att jag är så trött så att jag skulle kunna sova i flera dygn, dels för att vi hade så mycket kul att jag inte ens kommer att kunna skriva ner hälften, och dels för att det kanske ska stanna i Borlänge. 

Trots att det har haglat, regnat hela dagen och jag dessutom är varm nu för första gången på hela dagen så pirrar det i min mage när jag tänker på nästa vecka. Det är ett litet lyckorus i mitt hjärta varje gång jag kommer på att solen kommer skina, mina vackra vänner kommer att befinna sig under bar himmel och göra min vecka underbar. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen faktiskt. Därför sitter jag i regnskogen med min älskade bloggdrottning till mosters trådlösa internet och peppar in mig på all musik jag kan tänka mig. Snart är det bara två dagar kvar.

När det har regnat konstant i nästan en vecka så blir man helt galet glad av att solen vill visa sig. Därför så tillbringade jag dagen först solandes på min balkong, sen på med så lite kläder som möjligt och åkte till Slussen för att möta Mishan. Vi gick runt i solskenet, köpte present till Elise som fyller år idag, Grattis fina vän!

Sen gick vi till Gamla stan, köpte goda grejer att dricka och satt i solen, det var en mycket mysig dag.

Nu ska jag vila så att jag kan vara pigg till ikväll när vi ska poolparta. Högstadie och sommarkänslorna flödar och det kommer att bli ett grymt kalas, med massor av fantastiskt bra och fina och roliga människor, jag kommer förhoppningsvis ha en av de bästa kvällarna på länge. Tack till världsbästa vännen och kusinen som är så bra på att ställa till med kalas.

puss.

Skolavslutning och den första eftermiddagen på mitt allra sista sommarlov, om ett år är jag arbetslös, eller kanske fortfarande studerande, men då förhoppningsvis inte lika teoretiskt som nu.

Så skolavslutningen idag vart ingen speciellt, Mia hade bakat burek som vi friskt åt, svalde ner det med festis och toppade med vit choklad med blåbär i. Vi satt runt ett bord och diskuterade alla gamla bajshistorier som vi upplevt tillsammans och ensamma, det blev en ganska bisarr men kul diskution som avslutades när ettorna ville att vi skulle vara med och sjunga sommar sånger. På grund av visande av bröst från flera häst håll så gick vi upprörda därifrån.

Natalia var tvungen att skynda sig och jag skyndade med henne. Vi åkte till hallen och gav Matleena blommor, samt tittade en sista gång för sommaren på de sökande till Danshögskolan. Det känns som att jag har en vag känsla att sista året på gymnasiet kommer att bli enastående. Trots att jag kommer att sakna många som lämnar oss för att starta upp nya liv, eller kanske bara återkomma till sitt gamla.

Jag åkte hem och åt sushi med Martin för att sen somna på soffan i tre timmar. Väcktes av att Johannes smsade och berättade att han klarade uppkörningen. Grattis! När jag sa hej då till klassen idag så var det med ett leende och jag har fått fler oväntade ord idag än på länge.

Den här eftermiddagen är helt sjukt fin och det är inte ett moln på himlen, jag ska nog ut och springa.

I och med att vi nu har en hel del fungerande datorer och vårat hus är extremt stabilt på den situationen eftersom vi haft en kompetent datorhanterare, eller vad man ska säga. Så är nu statusen på vår dator: Tillfredställande. Välkomna att tolka det fritt.

I och med att vädret är ganska otillfredställande har jag tillbringat dagen liggande på soffan med en bok, tills jag tog tag i situationen och tog en joggingtur. Det gick dock inte fullt så bra som det gick sist, men jag sprang ändå samma sträcka på samma tid, med några mer nedsakningar och liknande. Jag är ändå nöjd med dagens kvalité och ska nog snart hoppas på att återse en gammal kär vän.

hejdå.

Du vet känslan när man kommer hem och tror att man är så himla mycket sämre än alla andra, eller inte sämre. Men alla andra runt omkring en är så himla perfekta, men här står jag. Idag kom den känslan och jag visste nästan inte hur jag skulle tackla den. Det jag visste var att jag måste springa, annars så kommer jag att rasa samman. Rullbandet bråkade och vägrade fälla ut sig, ju mer min ilska steg desto mer säker var jag på att jag måste springa, nu! Så jag tog ipod, skor och sjukt coola jogging kläder på mig och gick ut. Utan några förväntningar alls, det var nog det bästa jag gjort på länge. När jag stormade in genom dörren röd som en tomat och nästan fnittrig så var jag mer stolt än jag var när jag sprang 9 km utan problem. Detta var en ny känsla som jag ska göra om. För det finns väl ingenting bättre än peppande musik i öronen, behagligt väder och en solnedgång framför en. Så ska varje kväll vara.

Sen så har jag ju fortfarande den där lilla fnitter klumpen  i min mage, att jag längtar efter att åka till cirkushallen, bara för att jag blir stum av beundran över att människor kan vara så fantastiska. Jag slutar aldrig att häpna över dessa otroliga människor och det finns ju inte bara en, utan hur många som helst. Det spelar ingen roll vad de gör, för varenda rörelse gör mig stum. Skönhet och kunskap borde inte få gå hand i hand, men jag hatar att varje gång erkänna att det i dessa fall gör det. Cirkus är det vackraste jag vet.

När jag för ett år sedan, låg i samma obekväma position, men lyssnade till precis lika fina ord så kände jag en känsla. Det är en känsla som jag förmodligen endast kommer att känna två gånger i mitt liv, och tyvärr har jag redan förbrukat de gångerna. När jag låg där sist så kändes allting så långt borta, det var som i en annan värld att söka vidare, att lämna allting som man byggt upp. För jag måste medge att det tar tid att bygga upp saker, även fast man råkar befinna sig på den prats där i alla fall jag har bäst förutsättningar att göra någonting stort och bra. Efter två år så har jag kommit fram till att man behövde hoppa över de problem och kanske ibland till och med stanna för att ta itu med dom, för att man ska växa. Jag kom dessutom på att det var en helt annan flicka som låg där och njöt åt alla vackra ord, det var en flicka med grymt mycket större självförtoende och en helt annan framtidstro. Någon som gick igenom allt svårt men kom ut hel igen på andra sidan. Jag kan inte annat än le lite för mig själv när jag inser allt detta. Att jag endast har ett år kvar och att jag måste ta vara på den tiden, njuta av varje minut och sekund. Njuta på mitt sätt, det vill säga, gnabbas, fightas, sura. Men i slutändan inse att det är så jag fungerar och det är så jag ska leva mitt liv. Med människor jag bryr mig om och med framtidstro. Just nu så är jag helt övertygad om att jag och alla som jag håller varmt i hjärtat kommer att lyckas och känna sig lika fina och glada som jag har kännt idag. Jag kommer alltid att hålla cirkus i hjärtat.