Snabba Cash
I boken så var det tre parallella historier. En som fick mig lite smårädd och nervös för att han var på flykt efter att ha rymt från fängelset, det var Jorge. En historia som fick i alla fall mitt hjärta att hoppa lite, varför vill man vara någon som man absolut inte är? Vart ligger charmen i överklassen och alla deras pengar? JW tyckte i alla fall att det var det viktigaste och valde att lägga ner all energi på att bli rik, det skulle gå snabbt också. Sen hade vi Mrado, den serbiska killen som jobbade för Radovan som torped men trots sitt val av yrke hyser en speciell kärlek för sin lilla dotter. Det var tre historier som till en början inte hade någonting alls med varandra att göra, men som sen blev ett. Filmen missar hela poängen när de inte gör filmen till parallella historier.
Jag gick ut ur biosalongen med ett pirr i min mage, det hade inte att göra mer historian eller det filmen ville berätta utan det hade endast att göra med att den var spännande. Det jag tyckte man fick ut av boken va information om den värld jag inte visste någonting om, kokain branschen, pengatvätt, bordeller och massa mer, bitvis så var den rätt intressant. Filmen tappar detta totalt när de bara vill få in så mycket blod som möjligt. Ändå så måste jag erkänna att jag njöt mig igenom filmen och det gör man ju inte alltid i alla fall.
Att jämföra filmen med boken är inte speciellt rättvist. Som en vis man en gång sa; man kan inte göra konst utav konst. Filmen var inte speciellt bra och så inte boken heller.
Tracey
Hennes familje förhållande är inte det allra bästa och hennes liv i allmänhet går i strålande. Hon finns knappt i skolan på grund av att hon inte har några bröst. Hon blir mycket utanför, men drömmer ändå om den nya killen som är för cool för sitt eget bästa. Hon dagdrömmer som vilken tonåring som helst.
Som man kan se på bilden så består hela filmen av kostverk med olika bilder. Ibland kan det vara samma bit av film som visas i olika rutor men i kanon, eller så är det bara en massa olika bilder, samma händelse fast ur olika vyer. Även fast man kan tro att det ska bli ett jytter av olika bilder så vänjer sig ögat att se det som är viktigt och tillslut så vill man inte att det ska sluta. Man blir otroligt fast i att varje ny bild är ett konstverk, man slutar aldrig förvånas av hur snyggt och välgjort allting är.
Handlingen kanske inte är den allra bästa, men Ellen Page blir aldrig dålig och med hjälp av otroligt snygg ihopklippning så blir filmen mycket intressant och välgjord.
Elephant
En helt vanlig skola i USA som kantas av elever med sina egna problem och upplevelser. Vi har Eli som gillar att fota, John vars pappa dricker på tok för mycket, Michelle som är ensam hela dagarna och ägnar gymnastiklektionen åt att sitta ensam på grund av att läraren klagar på att hon inte vill ha shorts på sig som alla andra har.
Sedan har vi Eric och Alex, de spelar datorspel och har inte speciellt bli kontakt med sin omvärld. De har i princip bara varandra och de börjar sakta men säkert att lägga upp en plan.
Man får se ungdomarnas liv och deras vardag av lektioner, skvaller, sport. Alltså ett helt vanligt highschool liv. Men trots detta så blir det aldrig förutsägbart och man får se samma händelser om och om igen fast ur olika människors verklighet.
Detta är den sanna historien om massakern vid Columbine High School.
Filmandet är vardagligt snyggt och allt är verkligen lugnt rakt igenom. Till och med under själva massakern så blir det aldrig ett högre tempo. Hela tiden så lullar det på i sin egen takt och det finns inga onödiga dialoger. Det är en film som är otroligt fin och som visar osäkerhet hos ungdomar och en bild av en verklig händelse.
Jag tyckte verkligen om den för att den kändes så äkta och verklig. Plus att den är sjukt snyggt filmad.
Denne man känner vi även igen från filmen Lords of dogtown.
Om ni undrar alltså.
puss.
Caramel
Den har fått namnet Caramel pågrund av att huvudpersonerna vaxar damers ben med varm karamell. Handlingen utspelar sig i skönhetssalong i Beirut, Libanon. Fyra kvinnor som jobbar tillsammmans och är så olika som man kan vara.
Alla har sina egna problem och saker de måste klara av, men de har i alla fall varandra. De pratar intimt om det mesta och man får hela tiden en mycket mysig känsla av att trots att de har saker de måste tampas med så mår de ändå bra. De har alla problem, allt från religion, giftemål, en gift älskare och en homosaxuell förälskelse.
Man får lära känna salongens granne, en dam som jobbar som skräddare. Hon tar hans om en liten dam som är både roande och sorglig. Man vill bara ta hand om dem och låta henne få träffa den lille franska gubben som hon börjat gilla. Allt blir inte som de har tänkt sig men filmen rullar på ändå.
Det går oftast ganska sakta, tempot blir aldrig speciellt högt och det händer egentligen inte någonting alls. Men det är ändå sånna filmer som jag och allra mest min fagra vän Annie har en förkärlek för. Man kan aldrig se för mycket av filmer när man vill befinna sig mitt i handlingen. Feelgood på hög nivå, men jag skulle nog ändå vilja vara lite kritisk.
För trots att den är fin och hur ofta ser man en film från Libanon? Inte så speciellt ofta, så vill jag påstå att den var ytterst långsam och ja långsam är ordet. Deras ständiga humor och kulturens charm livar upp det men ändå så går det inte så fort. Hög mysfaktor och jag är i alla fall glad.
Nadine Labaki
Filmens otroligt vackra huvudperson som även regiserat den gör allt lite snyggare.
Sjöfartsnytt
En film av regisören Lasse Hallström, jag blir aldrig besviken på den mannen.
Denna film handlar om Quoyle (Kevin Spacey) som i hela sitt liv mobbats av sina föräldrar, detta har lett till en otrolig osäkerhet hos honom som människa och han faller pladask för den vilda kvinnan Petal (Cate Blanchett). När hon avlider plötsligt i en olycka lämnas han kvar med deras dotter Bunny.
Hans okända faster kommer på besök, Bunny och Quoyle följer med henne till Newfoundland för att komma bort från allt ett tag. De flyttar in i ett fallfärdigt hus och Quoyle börjar jobba som journalist på den helt usla lokaltidningen. Han träffar Wavey (Julianne Moore) och det är början på en underbar vänskap.
Allting verkar idylliskt i den lilla byn men fler och fler mörka hemligheten kommer fram ju närmre människorna han kommer, dessutom verkligen hans lilla dotter veta saker som hon inte borde veta.
Tragedi och drama när det är som bäst. Men mitt i allt det tagiska och sorgliga så finns det ändå en humor och en glädje som jag verkligen älskar. Ju längre filmen går desto bätte blir den och man gick från teven med ett leende på läpparna, Lasse Hallström är ett säkert kort. Gillar man en så gillar man alla hans filmer. Denna var inte ett undantag.
En lanthandel i Provence
Den franska filmen av regisören Eric Guirado.
Antoine är en man som lever i storstaden, mycket primitivt men han är lycklig och glad över livet. Hans far får oväntat en hjärtattack och han tvingas hjälpa sin mor ta hand om deras lanthandel. Han ska åka runt med en buss för att sälja mat och liknande till alla gamla runt om i grannskapet. Man följer hans mognadsprocess, från det att han bara tycker att allt är dötrist till att få en smula uppfattning om människors värde.
Familjens problem kommer och går, hans bror Francois blir hela tiden ett problem, konflikterna haglar. Filmen rullar på i ett sakta tempo och man känner sig verkligen som en del av filmen. De vackra vyerna och feel good känslan är genomgående för hela filmen.
Igentligen handlar den inte om någonting och ändå om så himla mycket. En mycket mysig film som jag rekomenderar till alla som gillar ohändelserika filmer och som behöver bli lite gladare av solen och charmen i Provence.
Tala med henne
En kvinna vid namn Alicia har legat i koma i fyra år efter att ha blivit påkörd av en bil. Hennes sjukvårdare Benigno Martín avgudar henne med hela sitt hjärta. Han bor nästan hos henne och vårdar henne som att hon var hans älskade. Det som inte folk vet är att han en tid innan hennes olycka spanat på henne genom sitt förnster och pratat med henne en dag. Han blev förälskad i henne och tog det som sin livsuppgift att ta hand om henne.
Benigno är en otroligt förvirrad man som ägnade tiden innan Alicia åt att ta hand om sin sjuka mor och utbilda sig till både frisör, sjukvårdare med mera.
En kvinnlig tjurfäktare som alltid diskriminerats i sitt yrke hamnar också i koma efter att hon blivit stångad under en tjurfäktiningsuppvisning. Man får följa hennes fästman marco och tiden innan de var ett par under hela filmen. Han jobbar som journalist och det är så de får kontakt med varandra.
Under en teater sitter han brevid Benigno och det är så de känner igen varandra när de börjar prata på sjukhuset. Deras vänskap blir starkare och starkare på grund av att de har så mycket gemensamt. Men ju mer tid Benigno tillbringar hos Alicia desto starkare blir hans känslor och det leder till hemska handlingar, han vill till och med gifta sig med henne.
Alla filmer jag sett av Pedro har varit ganska liknande men ändå så känslosamma och vackra att man alltid blir fast. Spanskan är så snygg och vacker att man bara vill höra mera. I början av filmen är den ganska förvirrande, alla relationer går inte riktigt ihop, men som i hans andra filmer så klarnar det alltid mot slutet, så det är ingen idé att grubbla för mycket.
Man kan bara luta sig tillbaka och njuta av färgerna, språket, intrigerna och känslan. Jag kan varmt rekomendera den till nästan alla.
Fjärilen i glaskupan
Jean-Dominique Bauby var chefredaktör för tidningen Elle, han var en framgångsrik man som inte ägnade tillräklig tid med sina barn utan roade sig kungligt själv. När han får ett slaganfall under en bilfärd med sin son så förändras allt. Han blir förlamad i hela kroppen utom ögonlocken. Han drabbas av en såkallad Locked-in-syndrome. Det värsta är att han är helt klar i huvudet men kan inte röra sig överhuvudtaget.
Filmen börjar med att det är filmat ut Jean-Dos synvinkel, hans tankar som flyger runt och människorna runt omkring honom så som han ser det. Hans sarkasm över att bli behandlad som att han inte förstod gör så att filmen får en trevig touch istället för det dystra som ämnet skulle kunna föra med sig.
Trots att man skrattar och gråter sig igenom filmen så finns det ingen känsla av att de driver med sjukdommen som i många komedier, utan det blir bara komiskt när han inser att han har en fluga på näsan och kan ingenting göra. Roliga och sarkastiska kommentarer frän Jean-Dominique själv visar hur otroligt bitter han är. Från att vara känd och framgångsrik till att vara totalt instängd i sin egen kropp.
Med hjälp av blinkningar och en tålmodig kvinna så lyckas han skriva en bok om sitt liv och känslan att vara hjälplös. Det kan inte bli annat än vackert och gripande när det filmas mestadelen ur hans perspektiv. Jag blir helt varm i kroppen och sitter bara och ryser. Den är vacker och det är bland det bästa jag har sett.
Verkligen varmt att rekommendera.
Arn Tempelriddaren
Historen om Arn, pojken som uppfostrades av munkar då hans mor var döende. Han lär sig slåss och fäktas, samt läsa och skriva. Han blir allas räddare och hans storhet är till allas glädje. Kärlek i svek om vartannat, det är en svensk film och den mest påkostade i historien.
Arn tros ha begått ett brott och skickas att vara tempelriddare i Det heliga landet. Kvar i Sverige får han lämna sin älskade i ett kloster för att utföra strafftjänst. Han blir allas krigare och han är återigen mannen som har allt, utom sin älskade vid sin sida.
Trotts att det går segt genom nästan hela filmen och jag vet exakt hur det ska sluta redan innan den har kommit igång så fastnade det ändå att scenerna och allt är så verkligt. Snyggt gjort, självklart men den är inte så stor som man hade förväntat sig av denna "storfilm".
Arns barndom går ann, för då går det i ett lagom tempo. Men sen så går allting så himla snabbt och helt plötsligt är det slut scenen och filmen tog slut. De hade kunnat dra ut på det och gjort kärlekshistorien lite mer utdragen.
Förövrigt sevärd.
The Darjeeling Limited
Filmen inleds med en kortfilm som anknyter till själva filmen.
Egentligen händer det inte mycket, dialogen är inte konstant. Men den får en ändå att må bra rakt igenom. Kanske inte den vanliga humorn men man sitter ändå filmen igenom med ett leende. Nästan hela filmen tillbringas på ett tåg och scenerna är verkligen snyggt uppbyggda. Karaktärerna är otroligt tydliga och det är nästan det som får en att le mest.
Man ser även tydligt hur de olika personerna förändras under filmens gång och det är snygg och åter snyggt. Jag blir bara fruktansvärt glad av denna film, men Lillebror säger: Jag trodde den skulle vara roligare.
Jag hade också höga förväntningar, det vart inte precis som jag trodde, men det var ändå något helt underbart bra. Jag älskade den verkligen och vill att alla ska se den. För jag måste få erkänna att jag är lite frälst.
Älska de matchande väskorna
Älska brillorna
Magnolia
Det är en döende man vars sista önskan är att få träffa sin son, det är en kvinna som drogar, det är en polis som inte kan hitta sig själv, en lite pojke som är ett geni. Man kan inte säga vem som spelar huvudpersonen på grund av att alla roller är viktiga. Det är alla tillsammans som leder till en helhet. Att se hur människors öden flyter ihop till en historia.
Hela tiden kommer det visdomsord och moral. Hur alla händelser går runt i ett evigt kretslopp.
Även fast det var många historia i en salig blandning så lyckades man lätt hålla isär händelserna och det vart aldrig rörigt. Det är värt att ta sig tiden att se den på grund av att den är fylld av känslor och uttryck som är fantastiskt gestaltade.
Under hela filmen så är allt realistiskt, ingenting blir märkligt mer än slumpen. Men den är alltid märklig. Sen kommer det en grotesk scen där det regnar grodor, ingen frågar sig varför det regnar grodor. Men det för samman alla de som behövde varandra och det kanske blir realistiskt, jag vet inte riktigt. Se den i alla fall.
La Vie en Rose
Filmen om Edith Piaf, ända från det att hon var ett litet fattigt barn med en alkoholiserad mor till det att hon vart en stjärna. Hela hennes liv speglas i denna film som är otroligt välgjord.
Hon började med att bo hos sin mor som sjöng för att försörja sig, men hennes far som arbetade som akrobat hämtade henne och hon fick bo hos sin farmor på en bordell i Normandie. Där får hon all kärlek man kan tänka sig. Men hennes far väljer att ta med henne på turné med cirkusen han jobbar på. Där trivs hon men han väljer att börja uppträda själv på gatorna. Det är så hon börjar sjunga.
Det är länge hennes sätt att försörja sig och hon blir upptäckt av en man som ger henne jobb. Hennes karriär tar fart och hon blir den diva som hon dog som. Mitt i allt så blir hon kär, får reumatism och blir morfinberoende.
Hennes liv är fyllt av tragedier och lycka. Ett vilt liv som blir en väldigt vacker film. Vissa stunder blir det en aning rörigt då de hoppar i tiden. Man har då svårt att hänga med på vem som var vem då alla har mycket liknande namn. Hon var en kvinna med en otrolig röst och det har de har lyckats otroligt bra med mimiken hos Marion Cotillard. Man känner nästan att det är hon som sjunger trotts att det är orginallåtarna som spelas.
Underbar är ordet.
Guldkompassen
Detta är historien om Lyra, en liten flicka som lever i en av jordens alla parallella världar. Hon är otroligt målmedveten och nästan sjukligt envis. Därför lyckas hon bli indragen i ett äventyr som påminner lite om Pirates, Sagan och ringen, Narnia och Harry Potter på samma gång.
Människornas själ finns i ett djur som alltid är vid deras sida. Därför blir man automatiskt i fara när det händer något med ens djur. Dessa kallas för daimoner.
Lyra får en guldkompass av rektorn där hon undervisas och blir meddragen iväg till det hon tror jag vara Norden men det visar sig att kvinnan som hon litar på är hennes kidnappare. Det är många barn som försvunnit i dessa tider och Lyra känner att hon kommer bli nästa.
Men någoting med Lyra är inte som hos alla andra barn. Runt henne finns en profetia och hon kan läsa sanningen i Guldkompassen. Hon lär känna många på sin väg för att hitta de försvunna barnen och rädda de som betyder någonting för henne.
Hon blir nästan galet besatt i att veta hur allt ska göras, jag tycker det nästan blir lite tjatigt att en liten flicka vet exakt hur allt ska ske. Allt sker på hennes kommando och det blir som det alltid blir i sagor helt rätt. Därför är det en ganska typisk saga som inte har något slut i denna film utan man får snällt gå och vänta på en fortsättning.
Vackert filmad och uppbyggt. Den är nästan sevärd bara därför. Det är sånt som jag blir lycklig av, när det är så vackert så man vill befinna sig där själv. Det datagjorda är självklart overkligt, men det är väl så som sagor ska vara. Overkliga.
Den är gjord efter en bok och jag är helt övertygad om att den är bättre på bok. Läs den, och se den.
Måndag hela veckan.
Såhär precis innan julafton så vill jag passa på att bryta mönstret.
Kvällen har tillbringats till filmen Måndag hela veckan. Eller som orginaltiteln lyder Groundhog day.
Det är en film om en man vid namn Phil som jobbar som en reporter på en tv kanal. Han vaknar upp en dag och går genom hela dagen som en ganska dryg man som inte riktigt bryr sig om andra. När han vaknar upp på det han tror är nästa dag så inser han att det är samma dag som senast han vaknade.
Paniken ökar hos honom av att leva samma dag om och om igen. Men man börjar sakta se en förändrig i hans beteende. Han har tiden att testa allt han någonsin skulle vilja. För varje dag så vaknar han samma dag igen. Varje dag lär han sig nya saker och han har ju upplevt den dagen så många gånger så han vet exakt allt som händer.
Han förändras succesivt, sakta men säkert och tillslut börjar han få ite insikt på hur man ska bete sig för att människor ska uppskatta en maximalt.
I början av filmen upplevde han bara samma dag hela tiden och det vart lite uttråkande, men ju längre filmen led så fick man en bättre och bättre bild av Phil och började tillslut gilla hela filmen. Den tog sig ordentligt och jag uppskattade den mycket. Man fick en riktig tankeställare och jag tror att budskapet filmen vill framföra gick in i alla tittare. Vad mycket lättare det skulle vara att uppleva samma dag om och om igen. Då kan man ju rätta till alla misstag man gör vareviga dag.
Jag hade planerat att lägga upp en bild också, men det ser ut som att det inte fungerar.
Detta med filmrecentioner är inte på grund av dryghet. Det vill jag poängtera. Det är endast för min egen skull.
Puss
