moaj

Vi har köpt en spikmatta! 

Det är inte riktigt så att jag är frälst, men eftersom att mina axlar inte är vad de borde vara så är jag desperat efter någonting som hjälper. Jag har provat, pappa har provat, Martin ligger där nu. Man blev pigg, det är faktiskt sådant som man behöver när man lever ett så tufft liv som jag, eller kanske alltid. Imorgon blir en onödig dag, förutom trapets, det är så bra. Hoppas min axel pallar. 

puss.

Jag är rätt trött, jag har ett ganska hetsigt liv. Allt går i ett och det finns ingen tid för eftertankar, sånt gillar vi ibland. Hetsen och stressen gör att man bara gör, det är så skönt. Nu är jag så trött så jag ska sova.

Inte för att jag inte älskar kontakten jag har med min bror, men jag saknar ändå hur det var när man var mindre. När man gick upp samtidigt för att man skulle till skolan klockan åtta, man delade fåtölj och tittade på något kul program på teve, man drack en kopp choklad och åt en macka till frukost, tillsammans. Det var så fint.

Imorgon ska vi göra ett event där min medverkan verkligen inte alls spelar någon roll alls. Men ändå så kommer jag tillbringa nästan tolv timmar på att repa och tillbringa tid på stället. Känns surt, jag hatar när saker känns surt. 

Imorgon kommer bli en mysfredag, med filmkväll med familjen, eller i alla fall mamma.

Det är liksom inte en saknad som i hetsig desperat saknad, bara en sådan där saknad där allt som påminner mig om dig gör mig överlycklig, jag kan le en hel dag åt småsaker. Det är en sådan saknar så om vi springer in i varandra så kommer jag aldrig att sluta krama dig.

Det är höst, verkligen, på riktigt. Det är så fint, vi har en brasa tänd och dricker te, har tända ljus, tänker på framtiden. På att det snart är jul, på att jag älskar att sitta vid en brasa och läsa och dela filt med en fin person. Se en film som är så bra att det känns i hela kroppen. Komma hem övertrött och hundrig efter att ha pulsat genom snön från cirkushallen, efter att ha tränat arslet av sig och sen bastat. Jag saknar att gå långa promenader och dricka varm choklad med grädde och mashmallows. Jag saknar att dela täcke på en iskall balkong. Jag saknar vintern.

Jag kan ju erkänna att jag inte har haft allt för mycket egen tid under resan, men jag har ändå haft några glimtar av fina stunder. Jag har i alla fall titta på en stört bra föreställning fyra gånger. Druckit mängder med tyskt gratis öl. Jag har även gått på lina, haft ont i fötterna och axlarna och ändå haft det ganska bra. Sagt käse så många gånger att det inte går att räkna. Samt lyssnat igenom soundtracket till föreställningen så många gånger så jag kan det utantill. 

Jag sitter fortfarande och lyssnar på det. Jag har även kommit på några saker av mitt liv. Det känns bra.

Jag hade nog inte riktigt förstått att jag ska åka bort, men nu när väskan står i hallen och alla har gått och jobbat och Martin är i skolan så hajar jag. Det ska bli skönt, men jag saknar redan familjen. 

Nu åker jag, hejdå!

Jahapp, då bär det iväg till Tyskland då, Düsseldorf och cirkus. Kommer nog bli kanske den värdaste resan den än så länge den här terminen, jag hoppas på kvalité och sällskap som jag uppskattar. Känns som att jag kommer få en lyckad resa och jag uppskattar alla som ska med, att de ska med. 

Efter en mysig middag med Cajsa och Linn så känner jag med avpratad och avlyssnad eller vad man ska säga. Vi åt god mat, pratade och hade det fint, känns bra sådär när man ska vara borta ett tag. 

Känner mig allmänt borta från känslor vilket är bra, nu åker jag till Tyskland och finner mig själv.

Känslan av att veta att man snart är ett med sig själv, trött efter en heldags träning, men pigg som av smärre lycka. Dagen var så trevlig, med kul träning, fina vänner och en lycklig tillvaro. Känslan av att snart åka till ett främmande land utan några krav alls. Jag ska bara ströva runt och promenera och vara med mig själv, plus att jag ska tillbringa massor med kvalitéts tid med de som åker med på resan. 

Grattis min älskade vänner Linn och Alexis. Jag älskar er.

Grattis Elin!

Detta är det första blogginlägget från LGH! Coolt av mig att jag sitter i vårt kök och lyssnar på Gabbis historier om kossor och titta på Linn och henne när de bakar febrilt en morgon som denna.

Igår tillbringade vi för många timmar i Stadshuset fast det var mysigt och vi hade en skön dag tillsammans. Känns som att allt är finare än vanligt. När jag kom tillbaka till lägenheten så hade vi fullt med folk där som var på party humör och sen sa vi hej då till Hilda och vi kommer att sakna henne.

Nu måste jag på hemligt uppdrag och åka hem, jag är trött.

Tillbaka från Trosa efter två dagars naturkunskaps kaos kanske jag ska säga. Vi har solat oss i idyllen som kallas skog och brygga. Vi har druckit litervis med kaffe. Vi har haft terapeutiska samtal i skogen samtidigt som vi plockade blåbär. Jag har haft en vacker stund, vid ett vackert hav, men en vacker väns armar runt mig, tittandes på en vacker sol. Denna vän har jag saknat den senaste tiden, det var fint att vi äntligen vart som vanligt igen. Vi har även varit på äventyr i källaren, letat eftet lik, hittat en fårskalle, letat efter spöken, försökt hitta de försvunna barnen och skrämt upp varandra. Vi har suttit vid en lägereld berättat pinsamma historier, grillat korv och bara varit. Paddlat kanot och skrattat oss lyckliga. Fick uppleva en räkfrossa då vi hittade massa räkor i håven som Johannes och Patrik sedan friterade och åt efter middagen. Påfrestningen till trots, vi hade några ganska fina dagar.

Idag har vi sjungit Happy birthday ett antal gånger vill jag erkänna. Vi har tränat inför eventet i Stadshuset på fredag, det kommer att bli pampigt som bara den. Stå på Antons axlar och sjunga för full hals iklädd en vit snygg kostym och bara strålande representera cirkör, kommer bli en kanon fredag.

Jag förstår vad jag sysslar med, jag håller på att försöka återskapa någonting jag en gång hade. Men jag måste kanske inse att allt inte går att göras om likadant, för människor är olika.

Bara grejen att jag skrattade högt när ingen annan skrattade, för att jag känner er bättre än vad dom gör. För att jag kan se det hos er som inte alla andra kan, när ni till och med säger att ni hörde mitt skratt och tänkte på att det bara var jag som kände som er. Trots att ni var så fruktansvärt osams så vart det bra tillslut och föreställningen vart ju fin. Det spelar ingen roll om ni bara står och skakar rumpa i en kvart ni är ändå bäst av alla.

Efter att ha tillbringar största delen av dagen liggandes i min säng med ett konstigt sus i öronen och ett vakum i huvudet så börjar jag känna mig lite ensam. Ensam på det sättet då sällskap inte hjälper en. Snarare på det sättet då genomlyckan måste uppenbara sig för att man inte ska känna sig överbliven. Jag vet att man måste kriga för att bli av med ensamheten, ändå så tar tankarna övertaget istället för handligarna. Charmen som morgonkyssar har, utan bortade tänder och med en stigande värme i rummet. Öppna dörrar och morgonsolen kyla in i rummet. Jag kan inte släppa faktumet att jag inte var ensam.