moaj

Ben är en märklig företeelse, man går på dom varje dag och förändrar inte det, man bara går. När jag nu ska sluta gå med mina fötter utåt så känns det som att jag är kobent fast att jag egentligen bara går rakt och har benen raka. Hur min hjärna kan missa att det faktiskt är raka ben jag har kan jag inte förstå, men uppenbarligen så missar den det. Detta projekt kommer att ta tid, hur lång tid som helst faktiskt, men som med allt så är det bara att jobba på, för snart kanske jag går med benen rakt och fötterna som pekar framåt, så som det ska vara. Mina ben gör dessutom ont, men det är på bättringsvägen. Vi hade styrketest idag, efter att prepmånaden är slut som den är efter den här veckan. Jag hade blivit bättre, hela åtta cm på splitten gjorde mig lite som ett barn. Nu kan det bara bli bättre och bättre. Jag har dessutom min favoritlärare som utvecklings coatch så gladare kan man nästan inte bli. Nu har jag kikärtor på spisen som ska bli en delikat soppa tills Petter kommer hem vid halv tio. Våran relation kommer alltså att fungera genom att vi ses två timmar på kvällen och sen på helgen. Hur ska detta sluta, eller så kanske det föresten bara är bra för vårt förhållande. Jag är i alla fall väldigt kär nu, puss.

Nu är det morgon, Petter sover bredvid mig och är fin. Det är helg, någonting som jag uppskattar i det här landet eftersom att veckorna är ganska hårda fysiskt. Det som händer på helgerna är att vi tar kvällspromenader och gör mysiga saker. Som att vi var i Parc Güell igår, den parken är lite som en film och vi gick runt och höll varandra i handen och tog turistiga foton, sådana som man måste ha när man har varit i Barcelona. Det känns inte riktigt som att jag bor här. Det känns som att jag snart ska vakna upp i min säng där hemma och så ska allt vara som vanligt igen. Men så kommer det ju inte att vara, fast att jag längtar hem ganska ofta. Jag längtar mest efter att inte längta, det är nog det som är mest krävande. Fast nu vet jag i alla fall att Linn befinner sig närmare mig nu än förut och jag tänker på familjen hela tiden. Nicklas och Leo verkar hålla på och boka en resa hit och det gör mig så glad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Sen så är det exakt två månader till jul idag. Jag längtar efter jul, för då är alla tillsammans och gör fina mysiga saker framför brasan och äter god mat, jag saknar Sverige lite granna. För här är det fint väder hela tiden och inte snö och man behöver inte ha jacka på sig. Jag älskar svensk vinter. Men jag trivs lite här i alla fall, det är bara det att det känns overkligt och konstigt och jag saknar så mycket mer här än hemma.

Det är snart november och vi har precis skaffat oss allt som vi behöver. Fast internetet inte direkt är helt funktionellt så är allt nästan bra. Skolan är varm när det är varmt ute och kallt när det är kallt, speciellt på morgnarna. Då har jag på mig mössa och tre tjocktröjor, det hjälper. Vi springer mycket också, då luktar det blommor och man ser hela Barcelona från bergen för uppåt är det vi springer. Nu har jag dragit på mig benhinneinflammation så det blir nog inte mer springande på ett tag för min del. Det känns bra på ett sätt och fel på ett annat, man blir bra av att springa, det blir man.

Ja, det är i alla fall jättetidiga morgonen och jag är vaken, det är dessutom oktober och vi skriver kontrakt på en lägenhet ikväll. Vi springer med skolan, då luktar det blommor och man ser havet. Jag vet inte vad det är som gör att jag älskar att se havet, måste vara för att Petter sa att man måste se vatten för att vara hemma. Hur är det egentligen att trivas, jag vet inte än. Vi får väl se om jag trivs snart, men just nu så otrivs jag väl inte direkt. Snart har vi nog inget internet mer. Jag måste gå till skolan nu.