moaj

Bara sådär fantastiskt frenetiskt, besattheten att prestera och lyckas.

Tävlingsberoendet trots att jag nästan inte kan klara av tävligar, det får mig inte att lyckas och prestera alls. Men ändå så finns det där, den lilla viljan som gör att man fortsätter. Det råkar vara så att man alltid vill vara bäst och aldrig hamna på efterkälken. Aldrig finna sig i att man aldrig kommer att vara där, för helt plötsligt kanske man är det.

Även fast jag i alla andra sammanhang kan lyckas lyfta hakan högre så lyckas jag inte när man gör sitt allra bästa och lyckas inte nå ända fram ändå. Fast att man bara borde se livet som en utmaning.

I det allra bittraste stadiet är jag tillbaka där jag var för ett tag sen. Jag läser samma och sammt ord, om och om igen. De som jag skrev av bara lyckan och farten. Det är bättre nu, jag måste intala mig själv det. Ödet säger till trots att hjärtat kanske backar. För hur mycket jag än tänker så kommer det alltid att vara på samma sätt. Och jag råkar ju ha den fantastiska turen att ha all chans i världen att lyckas. Ändå så känner jag mig slapp för att jag åkte hem en dag.

Även fast jag suttit fast i skolan och sprungit ganska fort så kan jag inte låta bli att tycka att det inte räckte. Det var inte allt jag hade kunnat ge. Det hade funnits plats för några timmar till. Allt man måste göra är att nöta, det är det man kommer längst på. Jag måste bara intala mig själv att ta en dag av ibland och inte hetsa upp mig för småsaker.

Jag måste också erkänna att jag hatar den känslan av att inte ha kontroll, jag vet precis vad jag behöver men hur jag än försäker så kommer jag aldrig dit ändå. Jag kan sträcka mig hur långt som helst och ändå inte hamna rätt. Men jag kan ju bara se de små framstegen och se till den lyckan istället.

Tack ändå.
puss

Nu har jag kommit hem efter att levt kollektivt i en natt. Två otroligt händelserika dagar och mycket mycket kul.

Fem flickor och fem pojkar satte sig på den allt för tidiga båten och åkte fyra timmar ut till fantastiska Rödlöga. Man kunde se huset från båten och vi sprang dit för att påbörja projekt, laga mat åt tio pers när man är tio pers. Det blir ganska hysteriskt men tillslut fick vi ut en underbar lunch som vi åt på Toves inglasade veranda. Ett galet kul gäng som skriker av skratt i flera timmar tills vi tillslut blir lite seriösa och går till en klippa för att njuta av vädret.

Kladdkakebak och bastubad i timmar. Vi sjöng för full hals i nästan tre timmar, sen fortsatte kvällen i huset med en massa mys och bara värme. BPG och vakna inklämd i väggen men ändå en otroligt bra sömn.

Denna söndag sovs det ganska mycket trots att vi gick upp vid åtta och fixade det mesta, vilket var en ganska bra taktik. Långsamt och trevligt gick vi tillslut till båten och åkte hemmåt. På båten satt nägra vänner och deras vänner hade fått allt för mycket av det goda sådär vid tre på en söndag så det gick rätt vilt till. Så tillslut så hamnade vårat gäng nere med en massa kaffe en pretto lunch, musik och en massa värme.

Tack för en bra resa.

---

Okej då, jag skulle vara en lögnare om jag inte erkänner att det smärtar.

Helg äntligen, fantastiskt.

Men nu råkar det vara så att klockan är halv åtta på en lördag morgon och det här är faktiskt bästa stunden på dagen. Ensam vaken och ändå pigg trots att jag inte sovit allt för mycket i natt. Vi är nu på väg ut till Toves land på Rödlöga. För att mysa, ha på oss raggsockor och umgås. Det är nästan för bra för att vara sant. Eftersom gårdagen hade med sig så fint väder så får vi väl hoppas på att denna dag också fixar det och att vi får mysigaste helgen på länge.

Det är en lång båtfärd, fyra timmar. Men det kan man lätt klara av när man är några stycken, det kommer förmodligen att bli jättetrevligt. Trots detta så är jag faktiskt lite små nervös, eller så är jag bara pirrigt förväntansfull. Barnet vaknar igen, som så många andra dagar.

Igår firade vi Elin med fiskdam, priattårta a la Hilena, skattjakt, godispåsar och kvinnor. Senare kom Alexis och vart mitt sovsällskap. Jag somnade efter tio minuter film för att jag var så galet trött och har sen vaknat nästan en gång i timmen för att vara säker på att jag inte försov mig till båten som ska gå klockan nio. Tidigt tidigt, men desto mysigare.

puss

I min klass går det 21 människor. Det råkar vara så att alla har ganska stark vilja. Sen så råkar det också vara så att alla vill synas till vilket pris som helst, det kanske är det som har fört oss samman i en sånn här klass. Men ändå så måste jag tycka att det är ganska intressant hur det kunde bli såhär.

Förut så var jag ju ganska ensam om att vara den personligheten, men när jag nu hamnat med 20 st likadana så kan jag tänka mig att det går överstyr ganska ofta. Efter klockan två, när man inte gjort annat än varit i skolan hela dagen så börjar det kännas. Det som verkligen inte är kul är helt plötsligt hysteriskt. Det man tidigare inte kännt känns plötsligt så himla mycket.

Vi vill alla synas och få våran vilja igenom. Men trots det så säger jag inte att det inte fungerar, för det gör det. I alla fall i våra ögon. Koncerationen kanske inte är den högsta när klockan närmar sig fyra och vi inser att vi måste räkna matte i en halvtimme till. Det alla vill är att åka hem, få mat, men ändå så vill man vara tillsammans, för jag är en sentimental brud.

Ändå så säger jag att vi är hyffsat bra.
puss

Idag är dagen då två av mina viktigaste människor föddes.
Grattis Linn och Alexis.

Tänk att dom föddes på samma dag men med två års mellanrum. Fantastiskt mycket grattis och all min kärlek.

Helgen har varit så lugn som den borde vara under terminerna. Så att man somnar tidigt, eller bara tittar på film och går promnader en hel söndag. Men ja, det kommer ju mer och helgen är inte slut än. Ännu kan mycket hända och jag är en hyffsat glad tjej i mina bästa år.

Återigen grattis.

Nu ska jag och storhandla med far.

Du vet, som när man bara hakar sig, kommer liksom inte vidare. Utan står fast och tänker på varenda rörerlse, varje andetag och all tänkeverksamhet går åt att agera, försöka och upprepa sig. Man står bara fast, stilla och kan inte röra sig. Vet liksom inte hur man ska göra, utan försöker bara precis hela tiden.

Jag hade så himla många bra saker att säga, men jag fick inte ur mig dom.

Återigen.

Jag undrar vad människor i förorten tror när dom går förbi ett gäng tonåringar som inte kan hålla händerna borta från varandra, som kan hoppa så högt att dom kan göra allting, som också kan vika sig dubbla och röra sig precis hur som helst. Förmodligen så blir dom nog ganska avundsjuka, på att vi har så fantastiskt mycket.

När jag ser den bilden så fylls jag av lycka, fast jag är å andra sidan en ganska blödig flicka i mina bästa dagar.

Vi gjorde en föreställning som var bland det barnsligaste som jag någonsin sett. Vilka förverkligar alla barns drömmar genom att totalt kleta in sig i ketchup och rulla runt på varandra med plastfolie runt huvudet. Jag kan tänka mig att det var bland det bästa vi gjort, fram tills jag skulle på med balettskorna och mina fötter var helt kladdiga. Då hade jag inte ett lika stort fnittrigt leende på läpparna som tidigare.

Vi gjorde även en scen där Johannes skulle utföra sina behov. Ganska stort dessutom. Så under repetitionerna så tog han helt enkelt i så mycket så han tuppade av. Ingen förstog vad som hade hänt förens han hade slagit huvudet hårt i golvet och frågade vart han var. Det var så att vi nästan aldrig skulle kunna sluta skratta.

När vi sedan sitter uppradade och ska se denna scen första gången så kunde ingen hålla sig för skratt. Trots att vi verkligen var tvugna att skärpa oss för att kunna öva den så gick det inte. Skrattet kom bara bubblande från magen och gick inte att stoppa, inte någonstans.

Ju mer man skrattar och gråter desto mer kommer man på om sig själv. Det gäller att inte ta allting så himla allvarligt, allt blir fint tillslut. I applådtacket så är det värt det, all slit och allt bråk. Det tar ut alla känslor och man kan bara vara fantastiskt lycklig över att stå där med getingar runt sig insmetad i ketchup. Jag har en vag känsla av att jag har en hämnd på Martin för att fullkomligt ha dränkt mig hel. Just i den stunden till min förtjusning, efteråt när jag hade ketchup bakom örat trots en dusch så var det inte riktigt lika fint.

Ettorna kan inte så mycket tekniskt, men oj va dom kan dansa. Och det är ju en bedrift det också, att kunna göra en underbar föreställning trots inga som helst förkunskaper, fantastiskt är ordet.

Jag är en sentimental och blödig människa som gråter till akroscener, det borde man inte göra. Men det vackraste som finns är kunskap. Det är nog därför som jag varje dag kommer på att jag går i Svergies snyggaste klass.

Kanske ett smärre psykbryt, kanske på gränsen till för mycket press.
Fantastiskt efter två veckor i skolan.

Men trots allt så är den en extraordinär vecka som man sen minns som en av dom roligaste, även fast man mådde kasst just då. Denna gång beror det inte på att jag inte klarar av våran närhet, utan snarare att jag inte klarar av bristen på det. Eller så råkar det bara vara så att jag är sjuk och krasslig och kan inte göra någonting åt det alls. Man måste fortsätta trots att man inte orkar, fast bara en dag till. Sen är den här veckan över.

Jag kanske kommer att sakna den trots allt.

puss.

---

Det vart ändå en fantastiskt fin dag tillslut.
Det var som när skrattet bara kommer ut genom näsan och ingen kan låta bli att le.
När vi alla satt på en rad och dog av skratt, trots att vi verkligen inte kunde skratta för det förstörde koncentrationen.
Jag är sämst på att hålla masken och jag kreverade sakta men säkert.
Vi hade till och med en spegel framför oss och jag såg hur alla varenda en skrattade lika mycket som jag.
Jag råkar ha en fantastiskt snygg klass.

Moa tog mig med hem till sig efter repetitionerna och bjöd mig på te. Det var fantastiskt mysig kvalitétstid och jag älskar att vara med Moa.

Imorgon är en ny dag med nya prövningar.
Jag ser faktiskt fram emot det.

puss igen.

Ny vecka, ny månad, inte ett nytt liv. Utan samma gamla fina.

Projekt hela veckan, allt jag kan säga är att jag hatade mina kära klasskamrater i månader efter förra projektet. Jag hoppas att vi kommit varandra så mycket närmare nu att vi ska klara av att stå ut med varandras åsikter och kunna sätta upp en fin föreställning. För ett år sen så sparkade vi så mycket rumpa att alla stod och gapade. Jag har nästan aldrig varit så stolt över oss som då.

Nu är vi ett helt år äldre, två mindre och en mer. Vi har 21 olika viljor och det kommer aldrig att gå bra under processen, men det kommer att vara så värt när man sen står där och har en perfekt fungerande föreställning som ska köras utomhus tillsammans.

Högskolan gör samma uppgift vilket betyder att vi kommer att fp se fyra olika tolkningar av samma förutsättningar på fredag. Tillsammans kan nog EsC07 klara allt. Vi har ju klarat det mesta hittills och kommer att fortsätta med det tills vi växer ifrån varandra, eller nått.

All min kärlek i alla fall.
För nu går vi under jorden i en vecka, kommer tillbaka till helgen.
Verkligheten och festival a la Tove.
love.