moaj

I boken så var det tre parallella historier. En som fick mig lite smårädd och nervös för att han var på flykt efter att ha rymt från fängelset, det var Jorge. En historia som fick i alla fall mitt hjärta att hoppa lite, varför vill man vara någon som man absolut inte är? Vart ligger charmen i överklassen och alla deras pengar? JW tyckte i alla fall att det var det viktigaste och valde att lägga ner all energi på att bli rik, det skulle gå snabbt också. Sen hade vi Mrado, den serbiska killen som jobbade för Radovan som torped men trots sitt val av yrke hyser en speciell kärlek för sin lilla dotter. Det var tre historier som till en början inte hade någonting alls med varandra att göra, men som sen blev ett. Filmen missar hela poängen när de inte gör filmen till parallella historier.

 

Jag gick ut ur biosalongen med ett pirr i min mage, det hade inte att göra mer historian eller det filmen ville berätta utan det hade endast att göra med att den var spännande. Det jag tyckte man fick ut av boken va information om den värld jag inte visste någonting om, kokain branschen, pengatvätt, bordeller och massa mer, bitvis så var den rätt intressant. Filmen tappar detta totalt när de bara vill få in så mycket blod som möjligt. Ändå så måste jag erkänna att jag njöt mig igenom filmen och det gör man ju inte alltid i alla fall.

 

Att jämföra filmen med boken är inte speciellt rättvist. Som en vis man en gång sa; man kan inte göra konst utav konst. Filmen var inte speciellt bra och så inte boken heller.

 

Det där mer att vara tyngdlös är verkligen inte överskattat. Jag önskar liksom hela tiden att få flyga runt bland kelpskogar och se på djur som jag aldrig sett förut. Jag längtar efter sommaren precis som jag längtar efter salta bruna ben och kyssar genom duggregn. Imorgon är det måndag igen och måndagar är en grym dag, tyngdlöshet och trapetssvullna händer.

Johannes har ju redan utlovat hångel på dansgolvet, det är ännu långt kvar innan vi firar in att vi inte behöver komma tillbaka till skolan. Idag är jag sådär underbart pirrigt lycklig, kanske för att jag fick sitta i en trapets och göra det som är det bästa jag vet. Jag blir även barnsligt förtjust i vackra noveller och visioner om delfinljud. Jag är helt enkelt en ganska lycklig flicka som får sitta i sitt sovrum och studera med två helt grymma vänner.

Utmattning, som när dagen har bestått av misslyckade prov med goda formuleringar. När misslyckandet kommer sig av bästa vännens; jag ringer upp dig sen. Senare utav 8 minuter kvar till nästa tunnelbana och rulltrappan är trasig. När jag väl är på tunnelbanan är jag rädd för att benen inte ska orka bära mig när jag måste gå av. Två tanter som pratar strunt på tantvis gör att orken återvände och benen bar. Ananaskeso med banan och björnbär gör livet bättre. Jag är fortfarande trött.

Idag firade vi in att vi gjort JAG genom att dricka öl och äta pizza på Hydro några delar av klassen och vår bedårande regissör Anja. Efteråt tittade på resultatet och senare tittade vi vidare på vårat första framträdande som klass. När vi står på sextonåriga ben, med solblekt hår och bruna smala kroppar. Då vi inte visste någonting om varandra och var som väntade oss. Vi gjorde evighetsmaskiner och dunkade i takt med lådor. Vi var riktigt förvånande duktiga, vi var till och med riktigt grymma. Att vi skulle formas och bli någonting fint visste vi ju faktiskt redan då. Vi växte isär, men det är väl det man gör när man blir äldre. Vi står nog stadigare nu, i alla fall vissa. I kväll var i alla fall mysig, den mysigaste kvällen vi har haft på länge tillsammans. Jag gillar det.

Idag började som det alltid börjar när det är en ny termin, det var hårt och kul. Mysakro och sen strech med två extremt duktiga och sympatiska tvillingar. Det var toppen. Mina muskler känns som att jag har kört dom i en mangel och sen slagit dom i marken upprepade gången. Men det har jag inte, jag har bara strechat. Igår lagade vi god mat och hade det trevligt, ovanligt trevligt faktiskt. Jag gillade kvällen. Men inte natten, mardrömmar som slutar med att Linn ska sticka kniven i mig och jag flyger upp och inser att det är hennes hand. Men mysigt var det trots att jag fortfarande var trött när jag vaknade. Jag vill sova lite nu också.

Efter 7 timmars konstant pluggan på dykteorin, två kannor te, en kanna kaffe, tre bästa vänner i mitt kök och en familj som pluggar lika ihärdigt som jag gör senare och jag ligger nu i min säng. Sådär lagom trött i huvudet och längtar efter en promenad. Tur att jag ska ta en sådan snart, men braiga Hilena och förhoppningsvis Annie och Elin. Imorgon börjar skolan som kommer att vara lite, lite tommare än den brukar vara, förhoppningsvis mer fylld än i torsdags. Imorgon är också min första lektion i dykning, det känns som att fjärilarna i min mage inte kan sluta fladdra när jag tänker på hemliga tecken, regulatorer, fenor och masker. Jag längtar tills imorgon.

Just nu så önskar jag att jag badade badkar med en pojke med stort leende, höga kindben och vackra höftben. Då vattnet är så varmt så man blir alldeles svettig på överläppen och pojken får hjärtat att hoppa. Jag önskar mig också att springa barfota över en gräsmatta i sommarregnet för att springa in under vita lakan och varma armar. Jag önskar också att brasan inte skulle ha slocknat och att mina händer skulle sluta vara vita av köld. Varma händer i mina händer och varma nyckelben mot min näsa. Ett hjärta som bara skriker att det bryr sig och någon den kan bry sig om. Ett annat hjärta som bara väntar på att ta emot den närheten. Ljuva stämmor av män som sjunger vackert. Just nu så önskar jag mig kärlek på fläcken, som fladdrande hjärtan och rodnande kinder. Ja, önska kan man ju i alla fall.

Detta år ska jag göra massvis med saker, jag ska säga massa saker, se massa saker och jag ska göra massa saker. Jag ska gör fina vänliga saker och skriva ner dem i en bok. Jag ska skiva fina vänliga saker till människor och så ska dom få läsa det, för fina ord är meningen att läsas, annars var det onödigt att de skrevs. Det kommer att krävas mod för det. Det här året ska jag också berätta för människor på riktigt hur mycket jag tycker om dem. För det betyder mer än man tror. Jag ska våga göra fler sådana grejer som jag gjorde innan lovet, att jag vågade säga precis mina tankar till en vän, helt utan att veta hur hon skulle reagera, då kände jag mig så sjukt stark. Jag ska förmodligen växa upp en aning det här året också. Jag vill skriva så många mer saker, men just nu är jag rätt tom på ord.