moaj

När jag precis landade efter Krakow så kände jag inte dirket något sug efter att packa om väskorna och åka igen. Men ju mer jag har börjat vila upp mig och tränat en del och bara känner mig bättre så är jag återigen peppad på en resa. Rom kommer därför sjukt lägligt. Även fast den otroliga värmeböljan är till trots så hoppas jag på att det blir toppen. Se någonting nytt, äta glass och ha det trevligt. Det känns inte som att det kan bli bättre just nu. Så om tolv timmar så lämnar bilen min väg och vi åker till flyget, det känns fint.

Även fast jag nu har börjat vänja mig vid mina ändå kvinnor i livets konstanta närvaro och det är dom jag kommer sakna under mina fyra dagar som bortrest. Gårdagen slutade med en underbar tre rätters middag kompinerad av Linnea. En snärre lycka över att hinna träffa henne ett tag innan vi åker åt olika håll igen. Trevligt sällskap och god mat som sen drog oss iväg till Frida för fest. Vi hade kul men åkte hem tidigt, vilket visar på våran mognad och relation till varandra.

Jag kan inte släppa mina otroligt höga planer inför terminen, mina ambitioner ligger nog lite över min fysiska kapacitet. Men jag kommer att göra det yttersta för att få det att fungera, och lägga ner mer tid på cirkus än jag gjort tidigare. Det kommer nog att löna sig i det långa loppet. 

Och nu ska jag springa, trots värmen.

Krakow i precis hela mitt hjärta, äventyr och vidgade vyer.

Orange hostel med frukost på köpet, i och för sig nutella och vitt bröd. Men ändå ganska glada tjejer i alla fall. Utom Elin som inte klarar av sånna saker på morgonarna. Första natten dräller vi in på hostelet vid tre, trötta efter flygresan. Vi hinner inte mer än somna innan våra romskamrater kom in. Brittiska pojkar som endast kunde spraya axe och vara pubertala. Trodde vi ja, stela konversationerpå våran finaste engelska. Men ju närmare kvällen det blev desto pratigare blev vi alla, det slutade med att vi gick ut och dansade oss totalt svettiga och jag somnade med Annie och Emma i min säng.

Dagarna flög fram och vi dansade hur mycket som helst och drack öl. Barhäng och girls night out. Konst utställning i en bunker och gigantiska glassar och god latte på det. Vi njöt i fulla dra trots att vädret kanske inte alltid var det allra bästa.

Britterna åkte hem och vi bildade oss kontakter hos befolkningen istället. Vi gjorde misstaget att ge dom ett nummer så vi blev nästan aldrig av med dom, men med våran otroliga engelska klarade vi oss fint. Dom pratar inte allt för bra engelska i Polen så vi kunde överglänsa alla.

Erik, Leo och Noah gjorde oss sällskap nästan hela våran vistelse genom att hela oväntat dyka upp i Krakow. Till Emmas lycka, äntligen kunde de återförenas i ett otroligt vackert moment mitt på det stora torget i innerstaden. Jag tyckte i alla fall att det var fint, känslorna flödade.

Mycket har hänt, och jag kommer aldrig glömma hur fem flickor springer med en gigantisk pizza för att hinna med bussen till flygplatsen. Bitchar loss totalt men återförenas genom att gråta lite och tillslut skratta hysteriskt åt vårat beteende mot varandra. Det finns inget bättre.

Ni är föralltid mitt hopp och min helande tröst.

Okej. Efter att hysteriskt. energiskt, högljutt, vilt och bara helt fantastiskt diskuterat våran resa så känner jag mig nu redo att bara åka iväg. Det råkar ju faktiskt inte vara en så jättetokig tanke eftersom att vi åker idag. Inte riktigt än och jag har fortfarande en hel massa tid att fixa det sista innan planet går.

Jag kan bara älska att vi kan diskutera helt ovisentliga saker som inte kommer att betyda någonting alls, men vi måste ändå skrika ut våra viljor så högt vi kan för att man ska få sin egna röst hörd över allas. Alla vet egentligen att det inte spelar någon roll men ändå kan vi inte ens sluta när vi ber oss själva om det. Det är en av anledningarna till att jag älskar er.

Alla har hosta och jag hoppas att vi inte kommer att insjukna allt för mycket de närmsta dagarna. Utan ska kunna hålla oss på benen i en vecka till. Åh jag är peppad och faktiskt helt galet glad.

Hejdå Stockholm, Hej Krakow.

Okej, landet hägrar. Lugn, sol och bara trevligt. På något sätt lugnet före stormen, Krakow mon amor.

Fekkenation med småkids, love it. Jag älskar att se vad bra man har det och vad fint men umgås, det kan inte bli bättre.

Hej på en stund.

Jag har kommit på att det är de små sakerna som gör det. Det som får en att framstå som en pretantiös gammal mamma som bara verkar för mycket. Men det är på det sättet som jag vill välja att uttrycka mig på.

Jag har bitit mig i läppen gång på gång. Nu har det blivit en hård böld.

Nyss hemkommen på fast mark igen kan jag börja göra någonting åt saker. En lång promenad och fika med en vän som jag tror kommer att betyda mycket för mig i framtiden fick mig att se saker ur ett annat perspektiv. Det är jag otroligt tacksam över. Jag kommer föralltid stå i tacksamhetsskuld fast min förhoppning är att jag ska kunna återgälda det.

Trots omständigheterna så känner jag ett slags märkligt lugn som bara kan infinna sig när man har full kontroll. Kontrollen gör mig otroligt stark och jag har verkligen allt.

är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
säger Lars

Och ingenting kan beskriva det bättre.

Snart reser vi till Krakow, till den stad som fått klara sig själv. Men först så ska jag hinna finna mig själv eller i alla fall en del ute på landet med endast det som står en allra närmast. En själv.

Sushi lunch och varma drycker på Espresso House med min bror har gjort dagen värd trots regnet.