moaj

När man kollar ut så märker man att sommaren snart är slut. Jag kan inte riktigt greppa att det har gått så sjukt fort och att det snart kommer bara höst och jag ska bo i ett annat land och klara mig själv. För fladdrande fjärilar i magen och långsamma fingrar mot kinder har präglat den här sommaren och kommer förmodligen att prägla resten av året också. Att vara hemma i två dagar för att sedan kasta sig iväg igen, i regnet och i tält och öl och umgänge med andra gäng låter lite stressande. Fast när man ska få tiden att gå snabbare så kanske det är bra att underhålla sig på liknande sätt. Fast vill jag verkligen att tiden ska gå snabbare? Den springer redan iväg och snart är jag dessutom ett helt år äldre än jag är nu. Familjen kommer vara bortrest men jag kommer att ha en underbar födelsedag i alla fall. För världens bästa Petter och pappa kommer att vara hemma. Jag har slutat tänka i fina ord, för förut så var det så lätt att täcka över att skrubbsår med ledsamma filmer och andras kärlek. Men helt plötsligt så räcker inga ord till och alla andras kärlek är överflödig. För den är ju inte som du och jag.

Mina fötter är kalla. Jag har samtalat med Mira nu en stund och imorgon åks det till Dala Floda. Petter repar med sina män och jag gör allt som jag kan tänka mig för att roa mig. Jag kom på en massvis med saker som jag skulle skriva ner när jag låg och skulle sova för några dagar sedan. Men självklart så täcks mina smarta formuleringar över att hjärtfnitter och leende pussar. Kan det liksom vara bättre, nepp. Imorgon ska vi sova tält, laga mat och sen i övermorgon träna lite, paddla för livet. Kommer förmodligen mest bli en kamp. Jag ska nog dricka te nu, för det är kallt. Kanske läsa bok eller se film. Vara lite ensam. Fast om en kvart så kommer nog det vara trist igen. Tur att jag snart får sällskap igen då.

Det är inte svårt att på bra när man är men den finaste människan man vet. Jag kom dessutom in i Barcelona och flyttar i oktober. Nu är jag ensam för första gången på en vecka. Men jag är bara ensam i några minuter till. Snart kommer Nicklas och ska kolla film. Igår hade jag den finaste dagen på evigheter. Date på Thaibåten och pussades med Petter sådär som bara är bäst. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag är glad.

Skavsår på hjärtat är en vanlig företeelse i min ålder har jag hört. Men inga skavsårsplåster i världen kan tyvärr täcka över dom så man kan gå på dom igen. Det känns rätt så trist. Jag fördriver tiden fram tills skavsåret läkt genom att ligga i min säng, dricka vatten och kolla tv. Det gör jag.

Juni gick till juli när vi fortfarande tillbringar tid i värmen i fina underbara staden. Ja vi trivs men min hjärna snurrar dubbelvarv och jag vill bara att någon ska komma och skaka den tillbaka till sin vanliga ordning. För jag brukar alltid veta allting om mig själv och helt plötsligt så har fröken uppstyrd blivit slagen i bakhuvudet av studenten, det gör mig blind. Jag är totalt blind och vill bara komma hem och bädda ner mig i min säng och vara utan onda fötter och värmeslag. Inte för att jag inte uppskattar min familj, jag tycker om dom mer än det. Vi har kul, verkligen kul. Men just nu är mitt huvud upp och ner vända världen, jag behöver bästisar, tim långa samtal med te och glass på nätterna, världens finaste ben att värma kalla fötter mot och de bästa armarna jag vet att somna i. Jag tror kanske att det är närhet jag behöver. Jag behöver också kärlek, inte bara som en drucken röst i telefonen. Men nu är det snart lördag och då åker vi hem. Einar kommer till Stockholm, Anton och Petter på söndag och jag är glad och kär.