moaj

Snart är det april och jag läser fortfarande fnittriga ungdomskärleksböcker för skoj skull. Pirrar lite mer för varje rad och känner mig samtidigt så himla ensam. Konstigt nog så går det att känna sig ensam trots att solen skiner och jag har en värld full av människor som jag kan bry mig om och som bryr sig tillbaka. Det har slagit lite slint i mitt huvud och jag kan liksom inte släppa det här spåret jag är inne på. Någon gång i mitt liv ska jag skriva en bok som alla ska älska. Som ska vara min historia om att vara mig, utan censurerna och utan att stoppa mitt hjärta. Undra vem som vill läsa den mer än jag, men då får jag skriva den för min egen skull.

Vårglädje. Ja kanske kan jag beskriva det som prilligt gåshud på armarna när lockiga pojkar ler stort. Men jag kan också kalla det gott vin i glas med två underbara tjejkompisar som fnittrar över småsaker och som älskar skvaller. Som Linn och Cajsa. Vårkvällar i dessa dagar behöver man inte så mycket mer än det. Jag gör listor på spotify med musik som jag kommer älska i sommar när jag har brunare ben och ett varmare hjärta.

Idag var det sol på den nu rätt nakna balkongen. Tur för mig att jag har dumma äggstockar som skapar äggstockning och vill inte vad jag vill. Men jag fick tillbringa min hela dag i solen, med tröjor som var så tjocka att jag bara precis höll värmen och ha på mig solglasögon som inte lindrar kriser i existensen. Jag känner mig dessutom ganska mycket älskad när människor undrar vart jag är. Eller kanske bara vild som stannar hemma från skolan. Pappa var mitt sällskap och vi fikade både kaffe och te och ät sallad från medelhavs restaurangen i bandhagen, det gillar jag. Jag gillar också sommar regn och barfota fötter och öppna dörrar och len hud.

Varje gång dörrarna till tunnelbanevagnen öppnas så tittar jag upp i hopp om att möta ett par ögon som får orden i mina böcker att vara betydelselösa, som gör att jag inte vill blinka av rädsla att tappa ögonkontakten och som får mig att glömma bort att jag måste andas. Varje gång jag tittar upp så blir det samma besvikelse. Idag sprang jag så fort jag bara kunde för att mina vårprilliga ben ville det. Dom vill också värma sig mot smala pojkben och viras in tillsammans under lätta täcken med förhoppningen på att nästa morgon få värmas i vårsolen.

Just nu så vill jag bara ha det sådär flickigt. Så att ögonen rinner över av tårar och hjärtat krampar som att någon hällt vinäger över det och det sticker och svider till om vart annat. Som att alla röstlägen jag använt har försvunnit och alla ögon jag sett in i har raderats. Jag har hopp. Jag älskar hopp.

Idag hade jag den finaste morgonen på länge. Vid åtta var jag pigg, jag fick sova en hel timme till. Gick upp och satte på kaffe, stoppade två rostmackor i brödrosten och hoppade på Anton för att han skulle gå upp. När mackorna hoppat ur rosten, kaffet kokat upp och sjunkit till botten så gick han upp. I den största T-shirten jag kunde hitta och strumpbyxor satte jag mig på balkongen och drack kaffe och förhörde Anton på det sista i kulturhistorian.

Åh gudars skymning. Klockan är jättetidigt och Lillebror är redan hemma från skolan och vi sjunger för full hals. I takt till att solens strålar smeker våra ansikten genom fönstret. Vi sjunger sånger som får oss att tänka på sommaren och våren och varma pannor och vackra tunna jackor. Ja tack, ge oss vår.

Nu är jag hemma i Stockholm igen, men jag känner på mig att det inte kommer dröja länge innan nästan tripp till Barcelona. Jag gillar läget, gillar att jag ska gå till doktorn imorgon och annars inte göra mycket alls. Jag gillar dock inte kopporna på mitt ansikte och mitt finger, men jag gillar att titta på bilder på människor vars liv ser fint ut. Det känner som en bra sak att göra, jag känner mig inte heller ensam. Inte precis som en böld, trots att jag är det en aning. Jag saknar närhet. Jag saknar Spaniens sol. Redan.

Det är mars, men det är inte riktigt lika mycket mars i Spanien. Ute duggregnar det och jag ägnar mig åt hostel och internet. Det är någonting jag inte haft på ett tag. Så jag har roat mig med kindpussande, breda leenden och mörka ögon. Jag har även ägnat mig åt akrobatik, trapets och att le tillbaka till de stora leendena. Jag har haft en vardag, en rutin och massvis med känslor. Jag har helt enkelt haft ett bra lov, som är slut nu. I övermorgon åker jag tillbaka till kylan igen. Jag har alla känslor just nu, men ändå vill jag bara vara tyst. Det är mars.