moaj

Okej, okej.

Nu, nu och NU så åker jag och goda vänner till Paris över helgen!

ses snart, puss.

Jag måste kalla denna helg för sjukt lugn, ändå känner jag mig fortfarande ganska stressad. Kanske beror det på att jag och jäklans många goda vänner åker till Paris på fredag, eller för att jag har glosor och uppsatser och historia att göra. Eller kanske bara att jag känner mig ganska lat och gör ingenting. Men jag ska snart åka och träna i alla fall, få leva en aning och lufta mig och röra på mig och bli glad. Trots att det ska bli kul så känner jag ingen direkt lust att åka och träffa min klass, jag känner mig kluven.

I lördags kväll efter en megamiddag så fastnade jag vid Schindler's list i min säng, jag grät i flera timmar. Den gjorde mig så sjukt nerslagen och gjorde så ont. Men jag såg hela och den kändes inte som tre timmar och tio minuter, det brukar vara så med bra filmer. Jag kommer alltid att hedra Oskar Schindler, så länge jag lever.

På söndagen så vart jag klar med matten, jag satt i timmar. Efter att jag lekt träningspass vid våran WiiFit, love it. Kvinnorna kom också och tränade och vart lika Fit som jag. Vi tittade på Twin Peaks som bara blir mer och mer spännande. Jag längtar tills nästa gång vi ska kolla, som tyvärr är om två veckor. Men jag längtar ändå till fredag, Paris är min älsklingsstad och jag längtar tills jag kommer dit igen, med goda vänner bid min sida, grymt.

puss

Hejsan.

Igårkväll så var jag bjuden på 18 års middag hos världens bästa tjej Emelie, jag hade en underbart mysig kväll med god mat och trevligt folk. Man fick tid att prata med människor som man inte brukar prata med och allt var jättekul. Emma och jag gick dock hem tidigt, för jag skulle upp tidigt idag.

Jag gick upp tio över åtta och var i Sickla vid halv tio. Kristoffer och Emily vad glada och det var kul att se dom igen. Småbarnen flödade och jag tejpade mina händer och körde en del trapets. Den nya hallen är extremt jättetjusig, man blir helt glad av att vara där. Lisa var där, och Fia kom efter en stund och även Rebecka som jag inte sett på länge. Det vart en trevlig tillställning.

Det råkar också vara så att jag har en gammelmormor, hon är gammal ska ni veta. När hon fyllde 90 så var jag där med familjerna och hälsade på, Elias och jag satt i hennes garderob och kastade trosor och pratade. Nu har det gått fyra år sen sist och det är en hel evighet. Hon mår inte lika bra nu som hon gjorde för fyra år sen, så inatt drömde hon att jag dog. Hon är nu helt förkrossad och tror inte att jag lever. Eftersom att hon spillt kaffe på sin telefon kan hon inte heller bli nådd. Lite ledsen är jag nog allt, hoppas hon lever till sommaren, då kommer jag ju dit.

Igår vart i allt för bra, efter en film av Dont drink and drive och sen en föreläsning. Ledsamt och nerstämd stämning nästan hela dagen, men när vi gick därifrån så fick jag i alla fall hålla Martin och Johannes i handen. Det kändes faktiskt mycket bättre då, och efter att Lillebror hade svarat på mitt sms och jag visste att han levde och mådde bra så vart jag glad resten av dagen. Men alla fick sig i alla fall en tankeställare.

På lindanslektionen imorse så skrek jag inte en enda gång, eller kastade iväg vippan, eller svor, eller var arg. Trots att det gjorde ondare idag än det gjort på hur länge som helst och jag fick dessutom springa runt där i 50 minuter. Resten av dagen var ganska lame, men avslutades med en fika tillsammans med Martin och det var mysigt.

När jag kom hem fanns det middag och Lillebror lärde sig ekvationer av mig, han är klok han. Han förgyllar alla mina dagar, åh kära barn vad stor han har blivit också.

puss.

Jag skulle önska, att någon annans andetag skulle överrösta den tickande klockan i köket om natten.

Jag har tur. För jag har en människa i min klass som heter Johannes. Det går inte en dag utan att han får mig på bra humör. Tacka alla högre makter för att han finns där vareviga dag och är så jäkla glad hela tiden. Det räddar många långa dagar. (I alla fall när jag har kommit på hur man kan få honom att inte vara så himla hyper och sprallig hela tiden.)

Den här veckan har varit helt sjukt omänskligt jobbig. Men, det finns alltid ett men, det betyder att nästa kommer att vara så himla lätt. Positiviteten bara flödar, hur kommer detta sig, trots att det är kallt igen och grått ute. Jag skoja, solen har ju börja titta fram i Botkyrka också, happy family.

Det är tydligt att vi ska piskas hårdast, en ganska crazy mongol fyra timmar denna vecka, vilket är fyra timmar mer än vanligt för min del. Men ont har jag, i precis hela kroppen. För över mer ont än jag någonsin haft tror jag, men jag känner mig ändå stolt och ska unna mig en gigantsisk solmorgon imorgon, enda tills efter lunch. Men det kan ju bero på att jag inte har några lektioner, men glad ändå.

Nu får jag ont i fingrarna av att skriva, så trötta är dom efter all styka. Så hejdå.

Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär hårt att börja skolan igen. Men efter att påbörjat tre terminer så tycker man väl att vi borde ha lärt oss, men inte. Det var sjukt, sjukt hårt med handstående, akro och sen styrka på det. Vi höll nog på att stryka med hela bunten. Det fina är att det är inte så att det är jobbigt för vissa, utan alla är riktigt riktigt lidande. Men efter en del andningsstrech så mådde jag i alla fall lite bättre, eller nått.

Hungring som en varg och hur trött som helst nästan ramlade jag in genom dörren runt sju tiden. Jag dog en aning och åt middag och glass med stekta bananer till efterrätt. Jag vart lite gladare. Men plugget som jag borde jobba mer med ligger och trycker i mitt hjärta. Och den vanliga blicken som snurrar runt, runt för att hinna med att se allt, alla och mest av alla.

Imorgon är det gympa första lektionen, en dags vila från träning och nu ska jag titta på tv med min far och andas en liten aning, sen vill jag inget annat än att sova.

puss.

Nu har det gått nästan en hel vecka av ingenting alls. Jag har i princip bara ängnat mig åt att vara för mig själv, ta det lugnt och plugga en del. Dagarna har gått långsamt och bara inte bestått av nästan någonting alls. Därför är jag utvilad, glad, pigg och frisk. Alla tummar är hållna för att det ska fortsätta så, eftersom mina fagra vänner är sjuka 2 av 5. Attans också.

Igår så träffade vi Elin igen på tre veckor. Det kändes nästan overkligt bra att ha henne hemma igen. Som att pusslet blev helt, vi lagade god mat och hon fick en tårta till efterrätt som vi åt.

Så idag så vaknade jag i god tid, och Linnea som också varit borta i tre veckor smsade och undrade om jag ville ses. Så hon, jag och Lisa åkte till Annies jobb och tillbringade några timmar där med fin lunch och mycket att prata om. Mycket fint. Jag har kommit hem och sitter här, är väldigt lugn och sansad och borde plugga lite. Eller klanske skippa det som nästan alla andra har gjort och fixa det nästa vecka istället.

puss.

Vårt kök har blivit den bästa platsen i huset. Med sköna stolar och ett jättestort bord att sprida ut alla öppna skolböcker och anteckningsböcker och en dator och tekopp och vattenglas och allt man kan tänka på för att kunna koncentrera sig lite bättre. Jag har börjat med alla uppsatser som ska vara klara någon gång under nästa vecka eller veckan efter det. God planering kallas det, så att jag kanske har lite tid för att börja terminen med att komma i form och inte ha blåsor. Det skulle vara ganska bra att träna lite extra styrka och strecha hur mycket som helst nästa vecka. Jag hoppas dessutom på att få lite sällskap då alla verkar hyffsat peppade på att börja leva igen.

I köket är det ljust, ganska varmt och man ser hela huset härifrån. Jag ser in på mitt rum, ut i vardagsrummet och in på Martins rum. Det känns som ett bra ställe att ha kontroll på. Speciellt eftersom att jag är ensam hemma och inte behöver ha någon kontroll egentligen.

Min morgon vart mycket mysig eftersom jag vaknade ganska tidigt med sov en timme extra och sen åt frukost i min säng, gröt med banan och soyamjölk, med te till också. Det är nästan för bra för att vara sant. Sen så tog jag en promenad i det fina vädret, jag hade aldrig trott att det var - 6 grader, men det var det tydligen.

Jag fastnade dessutom här, men uppsatser och lite för lite roliga saker att göra. Det vore trevligt att lägga sig och vila en stund, men då kommer jag inte kunna sova inatt.

puss.

Idag har jag nog varti mer tillfreds med livet än på länge, lugn och ro och kyla.

Jag har gått upp och gjort gröt som jag åt till frukost, när mor och far åka till landet och Martin till frys så satte jag igång med pluggandet. Även fast det ska vara klart om två veckor och jag har jullov i en hel vecka till så kändes det bra att börja någonstans i alla fall, för det får en mycket lugnare senare. Så därför satte jag mig i köket med en massa te och en dator och hade en brasa tänd. Det var ändå ganska kallt.

Efter att ha pluggat i några timmar så la jag mig framför brasan för att vila lite och vart liggande där i en timme, ända tills mina kära föräldrar kom hem och undrade vad jag höll på med på det hårda golvet, det var bara så trevligt där, med musik på på högsta och bara sig själv, tillfreds var ordet.

Annie och Hilena kom och vi startade upp säsongen med Twin Peeks. Jag tror nog att söndagarna kommer att vara mycket värda framöver det har året med den sjukt snygga serien, jag är glad.

Jag somnade en stund efter middagen och vaknade precis för att titta på Last King of Scottland. Jag måste erkänna att jag är ganska illa till mods efteråt, men ändå med ett nytt sätt att tänka, jag är alltid såhär när jag sett något som rört mig, lite allt för ofta kanske. Men just nu så känns det bara bra i hela kroppen.

Jag borde sova lite tidigare.
puss

Igår så kom Moa hem till mig sådär vid halv elva för att dricka lite te. Man har aldrig tillräckligt mycket att säga till Moa, jag tror nog att jag skulle kunna sitta med henne och prata om allt och ingenting precis hur länge som helst. När jag tänker efter så klarar jag egentligen inte av att inte få prata om allting med någon som henne hela tiden, det behövs så himla mycket i mitt liv och jag är överlycklig att hon finns.

Efter några mackor och väldigt många koppar te så låg vi i min säng och tittade på vänner och bara var. Anton kunde inte sova så jag höll honom sällskap och efter en och en halv timme så hade Moa somnat och jag kom på att jag kanske borde göra samma sak, så efter god natt till Anton så fick jag tillslut somna till Moas andetag. Vilket faktiskt är bland det trevligaste jag vet.

Idag har jag ont i en höft, faktiskt hur ont som helst, men det fick jag efter en långpromenad med mor och far och efter det en välbehövd dusch, jag är till frid med mig själv och ska snart ta tag i det som kallas skolarbete och mitt liv. Jag har mer än en vecka kvar av lovet och det ska bli så himla skönt. Trots att jag redan börjar få cirkus och EsC07 abstinens så känns det bra att sakna det ett tag till innan allt börjar igen. Den här terminen kommer att bli den bästa jag någonsin har varit med om. Paris gånger två och världens bästa föreställning ska vi göra.

puss.

Helt plötsligt var det den andra januari 2009. Jag vet inte vart jag ska ta vägen så fort går tiden. Jag har en vecka kvar på jullovet och jag är redan störrtpeppad på att börja träna igen, mina valkar har börjat försvinna, återigen tillbaka till blåsor och blåmärken, jag vet inte ens vad smärta är längre för att jag är korkad nog att ha ont precis hela tiden.

Nya året firades in med nästan alla mina vänner, på min gata med hur många leenden som helst. Den som jag måste erkänna tröstade mig precis hela tiden var den allra bästa Nicklas, det kan nog inte finnas någon bättre. Jag måste erkänna att han gjorde min dag och natt. Jag fanns för honom och han fanns för mig och så har det varit så länge jag kan minnas, tack för det.

Precis lagomt mycket folk trängdes i mitt hus med skratt och skålande. Innan allt folk kom så hade vi ägnat många timmar åt att jobba på vårat tema för kvällen; Lågkonjunkturen har drabbat oss alla, och miljöåret är slut.

Därför var mitt hus inplastat i så mycket plast vi kunde hitta, med engångsföpackningar och allt man skulle kunna tänka sig, jag tror nog inte att det var så många som var med på noterna. Men huvudsaken var att jag och mina närmsta var det, och det var dom. Vi festade tills in på småtimmarna och när alla börjat gå hem så fastnade jag i telefon med en mörkrädd Anton som också halvt räddade mig natt. Efter att ha pratat med Nicklas till klockan sju så somnade jag tillslut och gick upp vid tio och fick sällskap av en massa kvinnor som hjälpte till att städa.

Sen dess har jag inte gjort mycket, gick upp tidigt idag och fika en stund med Elinor. När vi har varit ifrån varandra förlänge så flyger bara timmarna iväg och vi kan prata hur länge som helst. Det är jag också tacksam över.

Snart är det den 6:e, då kommer Elin hem. Jag kan inte förstå hur skönt det ska bli att ha henne i samma kontinent, för jag saknar henne så mycket att jag inte vet vad. Kom hem nu min sköna! Har du inte upptäckt världen tillräckligt.

hejdå.