moaj

Paris mon amor, som för inte allt för länge sen, jag borde borsta tänderna och packa det sista. Men det gör jag i alla fall inte, utan fastnar vid datorn, jag är lugn, men pirrig, som ett litet barn innan födelsedagen. Jag kunde i alla fall sova i natt, det brukar jag inte kunna, sansad och glad.

Jag ska pussa på Oscar Wildes gravsten och smågråta av lycka, för att jag har sett filmen hundratals gånger och aldrig tröttnar och alltid kan se den igen, jag blir nästan gråtfärdig. Helt överlycklig över att äntligen besöka kyrkogården där Paris je t'aime är inspelad.

Jag åker till paris nu, nu, nu, nu. Ses i april.

Dagen före dagen vi åker till Paris, jag är nyshoppad, nypackad, nyvaxad och har resfeber. Men jag är happy happy, gladare än på länge.

Igår var en fin dag och festen hos Tove var hur kul som helst. Jag somnade med Lisa och vaknade i morse och åt ägg och mackor. Sen åkte mor och jag till farsta och jag vart matrealistiskt lycklig, men jag är glad nu i alla fall.

Imorgon, imorgon, imorgon.

Ikväll ska vi stänga av all el också.

puss

Det är lite tufft när man inser att någon är ens lådsaskompis.
Jag blir lite less.

---

Jag drömmer sanna drömmar, det gör ont överallt och jag blir så ledsen.
Man kanske inte behöver sova.

Om exakt en vecka befinner jag mig återigen i staden av städer, Paris. Jag är nästan sådär fnipprig som man ska vara när man ska åka till romantiken tillsammans med klassen av klasser. Träna på olika platser, kanske till och med tillbringa tid på den skolan som jag hoppas ska bli min framtida, jag känner mig nästan knäsvag.

Den här helgen har varit jättefin, Celso y Frana lämnade inte ett öga torrt med sin fantastiska Here begins the story. Jag ville inte att det skulle ta slut någon gång men tyvärr måste man ju vara realist och det var verklighet snabbare än jag hoppats på. Jay är en jonglör från USA som jag sjukt bra, öser sig igenom som show med världens teknik, älskar det.

Idag har Emma varit över och seriöst pluggat och pratat och umgåtts. Jag har även tittat på Dagbok från en motorcykel som var bra, jag gillar spanska. Sen har jag bara tillbringat dagen med min bror och OC. Det är precis så en söndag ska tillbringas.

En vecka kvar.
Mon dieu.

Idag är dagen för den sista föreställningen Trasiga Kroppars Balett. Trots att det gör lite ont i mig att vi inte ska spela den mer så känns det otroligt skönt att det är över. Tillbaka till träning, skola och ett liv, istället för att vara vaken när alla är i skolan och komma hem när alla sover. Jag kommer att få en rytm igen. Istället för att ligga hela nätterna och tro att folk bara har en arm, inte kan prata med varandra och känna det som att jag sitter i en trapets så kommer jag att sova när alla andra sover och vara vaken när alla andra vaknar. Det känns lite som frihet tror jag. Jag skulle nog inte orka leva mitt liv såhär.

Fast igår när vi stog bakom ridån och den skulle dras om ungefär en minut så tänkte jag faktiskt tanken, att jobba såhär. Stå på scenen och göra den här föreställningen varje kväll. Det är redan uttjatat och jag kan bara tänka mig att det skulle vara hårt om vi skulle köra den flera gånger en bara fyra. Men jag måste erkänna att detta har varit två fantastiska veckor, jag har inte brutit ihop en enda gång, om man bortser från några smärre gråtattacker, men det är sådant som har kunnat hanteras och jag har orkar titta upp igen. Tack för att jag så många gånger har fått hjälp med detta.

Alla har på något vis tightats ihop och blivit en enhet istället för individer. Vi har alltid stått varandra nära, men nu är det på ett annat sätt. Vi tar varandra för givet på ett annat sätt. Jag ser dessa som människor som jag vet vart de står, jag vet vart jag kan vända mig i alla situationer. Ikväll är det klassfest och avslutningsfest, det känns som att jag inte skulle kunna vara mer peppad än vad jag är just nu. Vi kommer att tillbringa en hel natt tillsammans och vara den enheten som jag tycker att vi har formats till. När jag ser på cirkusvärlden så ser jag på den som vår klass är en del av resten. Ser jag oss som individer så blir det bara fel i mitt huvud.

Min mor sa att det tuffaste med att se oss på scenen är att man vet hur bra kompisar vi är, men när vi står där så syns det inte alls. Det är det som är det bästa, vi är ganska bra, tacka vet jag cirkus.

Premiär och allt som hör till, vackraste vackraste klass. Sentimentalitet när man sitter uppe i trapetsen och ser hela klassen under och vet att de är hur fina som helst. När en av ens klasskompisar bara gråter för att han inte hade chansen att vara med, och sen skickar ett underbart sms. Det rör mig till tårar.

Våran vackra Gammo fick även lämna världen inatt. Det känns lite som ett hål i hjärtat, vila i frid.

Imorgon blir en fantastisk dag och jag älskar redan allt och alla och livet, jag stannar gärna i detta humör ett tag till.

puss.

Mina morbida monster till vackra klasskamrater.

Genrep med kostym, sög.
hej

Jag vet att jag är sentimental, och jag vet att jag är blödig. Men att se en av sina bästa vänner vara så extremt sjukt duktig och välbyggd och vacker så kan jag inte annat än att gråta. Jag grät inte lite heller, sen betyder det mycket att han sa till mig hur mycket det var värt att jag uppskattade det. Martin är en av de finaste människorna jag vet.

När man ser sina klasskamrater vara monster, som är precis hur bra som helst. Jag kan inte låta bli att tycka att de är vacka, så sjukt vackra människor. Jag går i en fantastiskt vacker klass.

Vi gjorde ett genomdrag idag och mitt adrenalin har precis gått ur kroppen. Jag kommer att sova gott inatt. Imorgon blir en fantastisk dag.

puss.

Jag kan inte förstå hur dessa människor kan vara precis bäst i hela världen och tio minuter senare vara exakt fel och sämst. Idag har alla sagt fel saker till mig hela tiden. Ingen har kunnat pricka in mitt humör på precis det tillfället jag har velat. Alla har sagt fel saker och jag har bara blivit less. Men en bra sak har varit att Nilas har varit på besök hela dagen och det är alltid lika trevligt. En stor kram av honom och jag fick faktiskt lite hopp om världen.

Igår gjorde två av mina vänner det finaste på länge, när jag ligger på en bänk och är precis sådär bitter som jag har en förmåga att vara så ser de min humör och springer fram och pussar mig i hela ansiktet och kittlar mig tills jag skriker av skratt. Då kan man nästan inte begära finare vänner än de som jag har. Men sen kan de helt plötsligt bara säga att jag är dålig med fel ton och jag nästan gråter. ´

På toppen av detta från Mishan körtelfeber, Moa och Karin verkar också ha blivit drabbade och jag kan bara tänka mig att en epedemi har spridit sig. Jag avliger en aning vid tanken på att inte träna på resten av terminen. Det gör ont precis överallt vid tanken att inte se allas ansikten på flera veckor, jag orkar inte med den tanken just nu.

Men nyfunna vänner och gamla återkomster har gjort dagen värd, tack för det.

När tröttheten sätter sig på hjärnan som en igel, suger sig fast och tillslut vet man inte vad man heter.

Idag har varit intensivt, lite bittert, men ändå fyllt av så mycket kärlek att jag är glad ändå. Positiviteten flödar och jag tror att alla är ganska glada i alla fall, för vi har någonting fint att jobba med. Trots att jag är orolig för att jag inte är bra på partrapets och för att jag inte ska klara alla trixen på linan och för att jag är helt slut nu, hur ska jag då orka göra en föreställning. Men jag kommer att få alla dessa svar på mindre än två veckor.

Jag längtar redan tills imorgon, men det gör inte mina händer.
Blodigt när det är som bäst.

I natt var en sådan natt när alla ljud är läskiga, så fort man hör minsta lilla knak så börjar hjärtat pumpa och man är säker på att aldrig kunna sova, så i natt kröp jag ner hos min bror för att kunna sova. Frågade om det var okej och fick en självklart till svar. Det tog ett tag att somna, men tillslut så gick det.

Idag har jag fikat med cirkus och Lisa. Mycket mysigt.

Imorgon är det tillbaka till verkligheten, jag saknar verkligheten.