19 februari
Aldrig hade jag kunnat tro att man skulle kunna känna sig så hemma i en skitig hangar.
Men det visade sig att allt var möjligt. Allt är faktiskt möjligt och det bevisar sig mer och mer. Hela klassen är faktiskt helt otrolig och vi kommer bara närmre och närmre varandra. Just för stunden så känns verkligen allt bra.
Den här morgonen fick jag stressa lite för att hinna med tunnelbanan som gick halv åtta. Jag hann precis med och kom i god tid till hangaren. Alla var faktiskt nästan i tid, men på förmiddagen repades inga scener som jag var delaktig i så det vart bara en massa stillasittande vilket gör en kall och frusen. Så jag satte mig framför en av värmarna och precis som igår slutade med att jag somnade sittande.
Efter en stund blev jag väckt av en scentekniker som heter Jojo, faktiskt mycket trevlig. Som alltid när man somnar på oväntade ställen så vaknar man med panik och tror att alla ha gått hem för dagen och jag missat allting, men det hade jag inte och jag kunde till och med ta det lugnt hela tiden fram till lunch.
Med mat i magen så blev hela dagen så mycket bättre. På någon vis hamnade jag sittandes på Johannes mage och massera hans bröstmuskler som han hade träningsverk i. De fick sig en ordentlig omgång och tillslut och Elin och mysde med oss tills vi skulle börja igen. Då körde vi ett genomdrag för andra gången och allt sitter bara bättre och bättre.
Till allas glädje så är Jesper jättestolt och glad så jag känner inte den minsta stress över premiären. Jag är bara pepp på att få visa alla vilken underbar klass jag har när vi ger allt. Det är helt galet vad vi kan peppa upp oss själva på sluttacken till och med utan publik.
När vi kom ut ur hangaren var vädret vackert och jag tog tunnelbanan hem med Elinor, Fia och Ylva. En trevlig väg med trevliga flickor. När jag kom hem stog maten på bordet och det gör ju en ganska så glad.
Förövrigt så plågas jag av en otrolig saknad efter mina fagra damer nr 1. Det är så konstigt att sakna några så mycket efter bara några dagar. Men nästan all vaken tid tillbringas med att tänka på GAS så det beror nog på det. Men vi har ju planerat att ha en Taco night helgen efter lovet och sista lovhelgen har vi ju tillsammans, så det känns bra.
Nu ska jag skala en apelsin och koka lite mer te.
Tagga inför imorgon.
Puss.
Men det visade sig att allt var möjligt. Allt är faktiskt möjligt och det bevisar sig mer och mer. Hela klassen är faktiskt helt otrolig och vi kommer bara närmre och närmre varandra. Just för stunden så känns verkligen allt bra.
Den här morgonen fick jag stressa lite för att hinna med tunnelbanan som gick halv åtta. Jag hann precis med och kom i god tid till hangaren. Alla var faktiskt nästan i tid, men på förmiddagen repades inga scener som jag var delaktig i så det vart bara en massa stillasittande vilket gör en kall och frusen. Så jag satte mig framför en av värmarna och precis som igår slutade med att jag somnade sittande.
Efter en stund blev jag väckt av en scentekniker som heter Jojo, faktiskt mycket trevlig. Som alltid när man somnar på oväntade ställen så vaknar man med panik och tror att alla ha gått hem för dagen och jag missat allting, men det hade jag inte och jag kunde till och med ta det lugnt hela tiden fram till lunch.
Med mat i magen så blev hela dagen så mycket bättre. På någon vis hamnade jag sittandes på Johannes mage och massera hans bröstmuskler som han hade träningsverk i. De fick sig en ordentlig omgång och tillslut och Elin och mysde med oss tills vi skulle börja igen. Då körde vi ett genomdrag för andra gången och allt sitter bara bättre och bättre.
Till allas glädje så är Jesper jättestolt och glad så jag känner inte den minsta stress över premiären. Jag är bara pepp på att få visa alla vilken underbar klass jag har när vi ger allt. Det är helt galet vad vi kan peppa upp oss själva på sluttacken till och med utan publik.
När vi kom ut ur hangaren var vädret vackert och jag tog tunnelbanan hem med Elinor, Fia och Ylva. En trevlig väg med trevliga flickor. När jag kom hem stog maten på bordet och det gör ju en ganska så glad.
Förövrigt så plågas jag av en otrolig saknad efter mina fagra damer nr 1. Det är så konstigt att sakna några så mycket efter bara några dagar. Men nästan all vaken tid tillbringas med att tänka på GAS så det beror nog på det. Men vi har ju planerat att ha en Taco night helgen efter lovet och sista lovhelgen har vi ju tillsammans, så det känns bra.
Nu ska jag skala en apelsin och koka lite mer te.
Tagga inför imorgon.
Puss.
Kommentarer
Trackback
