moaj

Det var länge sedan som jag bara sprang och satte mig ner är grät.

Ibland kan det vara skönt att inte hålla inne känslor. Fast kanske lika jobbigt som att släppa ut det. På grund av att det är hårt känslosamt och fysiskt så hoppas jag att premiären blir kanon, annars så kommer jag nästan inte orka. Allting måste bli perfekt.

Idag gjorde jag någonting som jag nästan inte trodde att jag skulle klara av, jag bröt mönstret av perfektion och det gick faktiskt. Jag klarade av det med endast några tårar, det var som att bli lite större. Växa en aning inombords.

Allas bästa och sämsta sidor visas och jag känner att jag litar på alla, för det finns olika sätt att lita på. Just nu känner jag att jag vet exakt vart alla finns. Det är också en befrielse, fast på ett annat sett. Så mycket saker har visat sig dessa veckor och ändå har vi bara det roligaste kvar. För det är klart att man kommer att vara peppad när vi står där och allt har gått bra. Vi kommer att klara detta, tillsammans kan vi göra allt.

Det är så himla många gånger som jag har skrivit och sagt dessa ord, och varje gång jag tänker de så tänker jag på mina allra bästa vänner på hela jorden. Hur svårt det är att leva utan dom. För jag behövder deras stöd och deras support, för de vet exakt hur jag fungerar och säger rätt saker på rätt ställen. Jag älskar er.