moaj

Så länge jag kan minnas har du ägt min värld. Det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar, det är som ett dygnet runt jobb. Tjugofyra timmar om dygnet, natt och dag.

Men när jag idag gick ensam till hallen så insåg jag att någonting annat har tagit över, inte någon annan utan något annat. Jag blir nästan rädd för mig själv, för att det inte går att styra. Jag är ett kontrollfreak, har alltid varit och kommer alltid att vara. Perfektion är det enda rätta, det finns ingenting annat.

Bara för att tankegångarna har ändrats en aning så försvinner de inte, allt jag gör kretsar fortfarande kring min allt för starka tro på att allt ska bli bra. Hoppet är det sista som lämnar mig, jag hade nästan tappat hoppet och så väcks det på nytt. Det är sånt som man inte glömmer direkt.

Förlåt Moa Jedestav du bröt nyss ditt nyårslöfte. Det höll i exakt en månad, grattis grattis. Inte knäcka med fingrarna i pinsamma situationer. Det leder bara till att situationen blir ännu mer krystad och tillgjord. Förövrigt så trivs jag med tillvaron. Allt går på som det alltid har gjort, fast det verkligen inte har varit såhär jämt. Jag har självklart inte glömmt bort hur livet var förut, men vardagen har bytts ut.

Ett kärt återseende på tunnelbanan och humöret förändrades snabbt när Wille klev på. Vi pratade för långe sen att det var för länge sen vi sågs och vi har fortfarande inte setts, jag hoppas att våren kommer med sol och gamla vänners ansikten. För det saknar jag verkligen.

Emelie är ett ansikte jag saknar. När skolan började igen efter julen så började allt kretsa kring den fullspäckade vardagen. Det är såhär jag ska leva i två och ett halvt år till och jag kommer att stå ut, men jag måste prioritera annorlunda. Helgerna måste innehålla viktiga saker. För jag kan inte prioritera att umgås med mina klasskompisar när jag aldrig ser de människor som jag tillbringade många år med.

Gång på gång tar energin slut när jag kommer innanför min dörr.

Jag är lite rädd att jag blivit en ensamvarg. Det har jag aldrig aldrig varit, men att inte få träffa de enda som egentligen vet allt om en varje dag gör att jag stänger mig för mottagande. Jag säger absolut inte att jag inte har några nya kompisar, eller att jag är en eremit. Det är bara så att jag inte orkar ta in och skapa nya intryck. När jag dessutom har sett många nya sidor av människor som jag inte ser som positiva så vill jag ännu mindre binda nya band.

Förlåt mig själv igen för att jag bara klagar, det är väl en sådan dag. Alla dagar är inte såhär, bara de sämsta.

Min klass är dålig på att vara i skolan. Det sänker allting, sammanhållningen. Från att varje dag varit trettio människor som löste saker på lektionerna så är vi högst tio. Det är skillnad, och det är inte bättre. Visst syns man mer och får mer hjälp, men det är inte så jag vill ha det.

Äsch, jag ska inte alls klaga. För min familj är den bästa man någonsin skulle kunna ha. Helst vill jag bara sitta hemma och vara. För det är så det känns nu, jag hoppas det ändras för jag känner mig inte som en tonåring utan snarare som en medelålders dam.

Puss.