moaj

Mitt i alla tokklychiga filmer så passade jag och min älskade kusin på att gå på Caramel. 

Den har fått namnet Caramel pågrund av att huvudpersonerna vaxar damers ben med varm karamell. Handlingen utspelar sig i skönhetssalong i Beirut, Libanon. Fyra kvinnor som jobbar tillsammmans och är så olika som man kan vara.

Alla har sina egna problem och saker de måste klara av, men de har i alla fall varandra. De pratar intimt om det mesta och man får hela tiden en mycket mysig känsla av att trots att de har saker de måste tampas med så mår de ändå bra. De har alla problem, allt från religion, giftemål, en gift älskare och en homosaxuell förälskelse.

Man får lära känna salongens granne, en dam som jobbar som skräddare. Hon tar hans om en liten dam som är både roande och sorglig. Man vill bara ta hand om dem och låta henne få träffa den lille franska gubben som hon börjat gilla. Allt blir inte som de har tänkt sig men filmen rullar på ändå.

Det går oftast ganska sakta, tempot blir aldrig speciellt högt och det händer egentligen inte någonting alls. Men det är ändå sånna filmer som jag och allra mest min fagra vän Annie har en förkärlek för. Man kan aldrig se för mycket av filmer när man vill befinna sig mitt i handlingen. Feelgood på hög nivå, men jag skulle nog ändå vilja vara lite kritisk.

För trots att den är fin och hur ofta ser man en film från Libanon? Inte så speciellt ofta, så vill jag påstå att den var ytterst långsam och ja långsam är ordet. Deras ständiga humor och kulturens charm livar upp det men ändå så går det inte så fort. Hög mysfaktor och jag är i alla fall glad.