moaj

Ja men jag vet ju att jag inte är menad att gå på den där jäkla linan. Den är hård och kall och hal och fram för allt smal. Jag förstår inte hur jag egentligen ens kan tänka tanken att det kanske kan vara värt att lägga ner en massa tid på någonting så onödigt. Det är känslan som slår mig varje gång det inte går som jag vill. För det är ju ändå så att det inte kan vara perfekt och jättebra hela tiden, utan man måste faktiskt få ha en svacka. Men eftersom att jag alltid har sett mig som så frammåt på linan så slås jag ner så fasligt lätt av nederlag. Varför ska just jag inte kunna hälla spänningen i just den stunden, varför ska just jag inte kunna klara av att spänna fötterna och hoppa högst.

Sen kommer jag återigen till energin. Jag har kommit på att man kanske kommer längst på överskottsenergin. Den som man får för att man egentligen inte har någon energi kvar. Som idag när jag var så arg så jag inte ville vara med någon alls utan bara med mig själv. Men jag står ut, för jag ser hur fina alla är runt omkring mig. Ändå så var det ingen som såg, ingen alls. Men det kanske bara var för att jag var så bra på att dölja det, eller så tänker dom inte på vart jag är hela tiden. Det känns bra att jag kan ha sånna här dagar. För idag spelade det ingen roll om jag fick tillräckligt med energi eller inte, för idag ska jag ändå bara ligga i min säng med en film och inte göra någonting alls. Det var ett tag sen.

Sen så blir jag så lycklig för det lilla. En liten vacker gest och jag smälter som jag vet inte vad. Jag blir bara så underbart glad i hela kroppen och det kan till och med hålla i sig hela dagen, du gör mig så glad.