moaj

Instabilt, ostabilt, EsC07.

Det är svaret på min kära klass existens just nu. Ostabilt är ordet. Jag har självklart svaret på det mesta och kan bara se det som en svacka som alla har hamnat i samtidigt på grund av fantastiskt mycket press, dåligt väder och prestationsångest. Det kan inte vara tydligare varningstecken än det är just nu. Desperat bryter vi ihop, person efter person. För exakt ett år sedan så måste ag erkänna att allt var som värst. Men jag är inte den som håller på att slås ner igen inte. För så fort jag tittar ner så får någon mig att titta upp igen. Jag hoppas kunna göra samma sak för människorna som jag tillbringar nästan all min vakna tid med.

Som grupp är vi nog hur stabila som helst just nu, men sm individer så bryts det samman sakta men säkert. men kvällar som denna får mig ändå att inse att vi har någonting gemensamt trots brutalt mycket olikheter.

Ett event på Kulturhuset som började vid sex. Efter att ha helsat hem som en dåre, slängt i mig mat och sedan kastat mig iväg igen så hann jag i alla fall. Mer i tid än dom flesta. Mingel i några timmar, med lite för dålig eventmat som alltid, men god frukt och russin. Bästa damer drällde förbi för att hälsa på och dom fastnade även där när jag bestämde mig för att åka hem. Smålycklig men ändå ganska bitter. Jag är en fena på att bittra till för kanske inte allt för mycket, eller kanske dugligt mycket i detta fall.

Det känns som att allting kretsar runt att maxa totalt fram till lovet. Köra stenhårt för att få bäst resultat. Men nästa vecka kommer ett Tangoprojekt som kanske kan bli något kul ändå. För vem vet vad jag och Hannah ska kunna hitta på på en lina med tango som insperation. Det kan nog bli precis hur som helst.

Just nu handlar vartenda ord jag skriver om cirkuskänslor. Men det är i princip där jag lever just nu.

Jag känner mig sådär barnsligt fnittrig mest hela tiden och det blir bara bättre och bättre.
puss