moaj

Det är så att jag får tårar i ögonen och jag slås ner något otroligt när jag ser denna människa bara sakta tyna bort. Mitt i mitt synfält så försvinner all kropp och jag förstår inte varför. Jag ställer samma fråga om och om igen, finns det någonting jag kan göra? För jag ser ingen väg att ta. Vart jag än tittar så finns det kryphål och en annan väg ut, men jag står helt handfallen och ser detta, när det är bland de viktigaste i mitt liv. Man måste alltid tänka på sig själv först och jag kanske måste se det så. Mesta dels så kan jag tänka bort det och inbilla mig att allt är fint. Fast jag är helt övertygad om att felet måste finnas där någonstans. Jag kan bara inte komma på hur jag ska luska ur det.