moaj

Bara sådär fantastiskt frenetiskt, besattheten att prestera och lyckas.

Tävlingsberoendet trots att jag nästan inte kan klara av tävligar, det får mig inte att lyckas och prestera alls. Men ändå så finns det där, den lilla viljan som gör att man fortsätter. Det råkar vara så att man alltid vill vara bäst och aldrig hamna på efterkälken. Aldrig finna sig i att man aldrig kommer att vara där, för helt plötsligt kanske man är det.

Även fast jag i alla andra sammanhang kan lyckas lyfta hakan högre så lyckas jag inte när man gör sitt allra bästa och lyckas inte nå ända fram ändå. Fast att man bara borde se livet som en utmaning.

I det allra bittraste stadiet är jag tillbaka där jag var för ett tag sen. Jag läser samma och sammt ord, om och om igen. De som jag skrev av bara lyckan och farten. Det är bättre nu, jag måste intala mig själv det. Ödet säger till trots att hjärtat kanske backar. För hur mycket jag än tänker så kommer det alltid att vara på samma sätt. Och jag råkar ju ha den fantastiska turen att ha all chans i världen att lyckas. Ändå så känner jag mig slapp för att jag åkte hem en dag.

Även fast jag suttit fast i skolan och sprungit ganska fort så kan jag inte låta bli att tycka att det inte räckte. Det var inte allt jag hade kunnat ge. Det hade funnits plats för några timmar till. Allt man måste göra är att nöta, det är det man kommer längst på. Jag måste bara intala mig själv att ta en dag av ibland och inte hetsa upp mig för småsaker.

Jag måste också erkänna att jag hatar den känslan av att inte ha kontroll, jag vet precis vad jag behöver men hur jag än försäker så kommer jag aldrig dit ändå. Jag kan sträcka mig hur långt som helst och ändå inte hamna rätt. Men jag kan ju bara se de små framstegen och se till den lyckan istället.

Tack ändå.
puss