moaj

Jag undrar vad människor i förorten tror när dom går förbi ett gäng tonåringar som inte kan hålla händerna borta från varandra, som kan hoppa så högt att dom kan göra allting, som också kan vika sig dubbla och röra sig precis hur som helst. Förmodligen så blir dom nog ganska avundsjuka, på att vi har så fantastiskt mycket.

När jag ser den bilden så fylls jag av lycka, fast jag är å andra sidan en ganska blödig flicka i mina bästa dagar.

Vi gjorde en föreställning som var bland det barnsligaste som jag någonsin sett. Vilka förverkligar alla barns drömmar genom att totalt kleta in sig i ketchup och rulla runt på varandra med plastfolie runt huvudet. Jag kan tänka mig att det var bland det bästa vi gjort, fram tills jag skulle på med balettskorna och mina fötter var helt kladdiga. Då hade jag inte ett lika stort fnittrigt leende på läpparna som tidigare.

Vi gjorde även en scen där Johannes skulle utföra sina behov. Ganska stort dessutom. Så under repetitionerna så tog han helt enkelt i så mycket så han tuppade av. Ingen förstog vad som hade hänt förens han hade slagit huvudet hårt i golvet och frågade vart han var. Det var så att vi nästan aldrig skulle kunna sluta skratta.

När vi sedan sitter uppradade och ska se denna scen första gången så kunde ingen hålla sig för skratt. Trots att vi verkligen var tvugna att skärpa oss för att kunna öva den så gick det inte. Skrattet kom bara bubblande från magen och gick inte att stoppa, inte någonstans.

Ju mer man skrattar och gråter desto mer kommer man på om sig själv. Det gäller att inte ta allting så himla allvarligt, allt blir fint tillslut. I applådtacket så är det värt det, all slit och allt bråk. Det tar ut alla känslor och man kan bara vara fantastiskt lycklig över att stå där med getingar runt sig insmetad i ketchup. Jag har en vag känsla av att jag har en hämnd på Martin för att fullkomligt ha dränkt mig hel. Just i den stunden till min förtjusning, efteråt när jag hade ketchup bakom örat trots en dusch så var det inte riktigt lika fint.

Ettorna kan inte så mycket tekniskt, men oj va dom kan dansa. Och det är ju en bedrift det också, att kunna göra en underbar föreställning trots inga som helst förkunskaper, fantastiskt är ordet.

Jag är en sentimental och blödig människa som gråter till akroscener, det borde man inte göra. Men det vackraste som finns är kunskap. Det är nog därför som jag varje dag kommer på att jag går i Svergies snyggaste klass.