moaj

Lågkonjunkturen har drabbat oss alla och miljöåret är slut, var temat på årets första kväll, januari hade börjat. Mitt hus var späckat med vänner och inplastade saker. Som man börjar året kommer året fortsätta säger man, jag började mitt år genom att sova sked med Nicklas och pratade i telefon med Anton som var mörkrädd, full och ensam. Det var en mycket lyckad kväll, trots att thaiwooken nästan blev stulen. Jag låg framför en brasa i timmar som kändes som minuter, Elin kom hem efter veckor i Australien. Vi startade upp den bästa serien jag någonsin sett, alla kategorier, Twin Peaks. Jag promenerade mycket, trots att det var kallt. Vi började skolan igen, det var precis lika hårt som det alltid är, jag hade dessutom en känsla i min mage som var annorlunda, på något konstigt sätt. Johannes var en människa som lyckades göra mig glad veranda dag, jag har honom att tacka för mycket. Trots alla känslor så kände jag mig rätt ensam i januari, men jag täckte över det med sår i händerna och träningsverk istället. Min fagra gammelmormor trodde att jag dog, jag ångrar att jag aldrig fick träffa henne igen. Jag såg en vacker film, jag grät tills det inte fanns någonting kvar utav mig, det kändes så bra att göra så ibland. Vi åkte till Paris, såg på så enormt grym cirkus så jag vart lycklig.

Det vart februari när vi var kvar i Paris, det var kallt. Paris för andra gången i mitt liv blev bagetter, vin och ost, vad mer kan man förvänta sig. Jag blev generad när en fransk jonglör helt från ingenstans kliver in genom dörren, högröd om kinderna och som en liten flicka. Jag kände återigen känslor som jag inte trodde jag hade förmågan att känna, jag har ju bara känt såhär en gång. Elise åt 17 pannkakor i en tävling, kräktes inte. Vi började jobba med det som skulle bli Trasiga Kroppas Ballet. Jag var galet sjuk som alltid när det blir lov, detta var sportlov. Testa scenkläder, det var så fancy så jag vet inte vad. Lillebror gav mig frukost på sängen, han jag och Nicklas kom fram till att pussel var det nya.

Jag började mars med att vara vettskrämd en hel natt, många nätter är så. Fat-suit i trapetsen och kramar var någonting som passade just då. Jag var nog väldigt mycket upp och ner, allt var bra och allt var sämst, Mishan fick körtelfeber, mono. Jag grät till Martins påle nummer, återigen kom jag fram till att skönheten är stor hos mina vänner. Vi var morbida monster, men fantastiskt vackra sådana. Premiär och vår föreställning och vackra Gammos hejdå på samma dag. Jag kände att vi var en individ istället för flera, för vi var med om så mycket tillsammans, vi hade en hejdundrandes efterfest till TKB. Vi spelade innebandy fortfarande fulla, jag släpade Anton i kragen och vi kom på god morgon shoten. Jag tittade även på cirkus så jag grät, jag gör det rätt ofta. En vän jag trodde var världens bästa visade sig vara min låtsaskompis, eller jag var i alla fall hans, det slet på mitt hjärta. Jag drömde sanna drömmar, mormor skulle dö trodde jag och de ringde från sjukhuset, mormor klarade sig som tur var. Vi åkte till Paris för andra gången detta år, hela klassen.

När det blev april var jag och klassen i Paris. Walter lurade i oss att vi inte hade några biljetter till traddcirkus, vi vart inte besvikna. Vi var för första gången på Pêre Lachaise och hittade Oscar Wildes grav, satt där ensam och kände mig ledsnast och minst på hela jorden. Resan till Paris var inte min bästa, men jag lärde mig massor om mig själv. Vi kom hem tillslut. Familjerna Jedestav och Holm åkte till Skåne, efter att jag och Lillebror dansat till grym musik och bakat muffins. Linn och jag maxade i trapetsen mest hela tiden, det vart halva min värld.

I maj vart jag prillig över märkliga saker, som tändsticksaskar. Morfar, älskade älskade morfar lämnade oss efter ett år och två månader av cancer, innan han dog grät jag mig till sömns varje natt, när vi sagt hejdå blev jag lugn. Sansad var ordet, att man kan vara så sansad är nog ett under, jag sprang på landet, promenerade och var bra för mig själv. Vädret blev bra, jättebra till och med, Anton och Natalia gjorde grupparbeten med mig och vi hade det bra.

Juni är varmt, när det var varmast låg jag på tjockmattor och lyssnade till vackra ord, hittade en bit av mig själv och insåg att jag hade växt, mer än jag trodde att jag skulle ha gjort. Jag blev hela tiden stum av vackra människor och idén om att kunskap och skönhet går hand i hand skakade om mig en aning. Jag tog upp springandet igen, fast nu var det långa varvet som var grejen. Mitt sista sommarlov började fint, Johannes klarade som uppkörning, Natalia och jag sa hejdå och på återseende till Matleena. Linn kickade poolparty som slutade precis som poolpartyn ska göra, att krama människor hejdå på rätt sätt betydde nog mycket då. Jag satt dessutom i regnskogen och peppade upp mig själv med underbar musik och vi åkte till peace & love. Det får helt enkelt tala för sig själv, men jag var genom glad.

Oroa sig är någonting jag är bra på, så började jag juli. Orot gick bort fort och jag ville tvätta bort sjukdomar med vatten och tvål. Biggie Smalls är vår man, hans film kom ut och vi jublade. Jag hann inte mer än att landa fören jag kastade mig iväg till nästa ställe, denna gång Grekland i två veckor.  Barndomsvänner och nya vänner i en salig blandning, skönt hade vi det i alla fall, endast en metallbit i ögat och sår på hornhinnan, några smärre psykbryt och massor med tankar och min största skräck, saltvatten. Lollo botade mig och jag älskar numera saltvatten. Jag hann åka iväg på ett äventyr till, då menar jag verkligen äventyr, livet är svårt att förutse, det är allt jag kan säga. Vi köpte massor med köttätandeväxer och var i den vackraste staden jag har besökt.

I augusti började alla fina vänner droppa i till Stockholm igen. Tur för mig som var både sällskapssjuk och vanligt sjuk, som alltid. Vi gjorde mysiga saker som picknick, cirkus och filmtittande. På min sista omyndiga dag gjorde jag en massa olagliga saker, sen vart jag myndig. Familjen började redan lyssna på julmusik, fan också. Linn och jag tog steget in i vuxenvärlden och blev en aning sambos, men bara för ibland. Happy Sally är vacker och jag insåg innebörden i oceanvilja. Cirkusklassen värmde återigen mitt hjärta när vi började i skolan igen. Benknäckargänget är nu etablerat och jag kom fram till att detta skulle bli ett grymt år. Vi firade min artonårsdag med att bada i poolen sitta på balkongen med för lite kläder och skratta, jag har fantastiska vänner. Jag vart återigen betuttad och det tyngde mitt hjärta en aning. Eivor kom till stan den sista augusti, vi var glada att se henne men inte glada över anledningen till att hon var här.

I september ville jag inte vara ensam och det tog jag väl tag i rätt bra. Men trots att jag inte var ensam så började jag sakta men säkert förstå vad jag försökte göra, och det var nog inte det bästa för någon. Jag tog nog kloka beslut, det är jag rätt bra på. Klassen åkte ut till Trosa för naturkunskap, terapi bland blåbären, för mycket kaffe och sanning eller konsekvens gjorde våra dagar. Vi sa hejdå till Hilda för tre månader, de månaderna gick rätt fort för alla. Jag och fem andra åkte till Tyskland för att mingla, det gjorde vi med storm, sa Käse för många gånger och hade rätt kul. Cajsa vart ett underbart tillskott i min och Linns bekantskapskrets. Det vart höst på riktigt och jag saknade på ett fint sätt, lugnt och sansat, inte desperat. Vi vart spikmattefrälsta.

Oktober var träningsmånaden som alltid, jag hängde en massor, trapets var livet. Vi plockade svamp på landet mellan varven och jag visste precis vad jag ville. Jag sov oroligt och var jätterädd. Vi hade ett hejdundrandes kalas som slutade i en galen biltur med allt för många människor i bilen, dagen efter hade jag en gubba och en skruvmejsel i mitt huvud. Jag kastade mig som en dåre i trapetsen, det var grymt. På lovet var jag sjuk, som de flesta loven. Jag kunde inte sjunga en grattissång för Anton för min röst försvann. Min kära trio var en pokémon på Linns halloweenparty, vi spelade lazerdoom.

Jag var inte ens frisk när det vart november, lungorna gjorde ont. Jag pluggade rätt mycket matte faktiskt, med för mycket kaffe och en trogen vän. Vi hade pjamasparty i lägenheten vilket ledde till att Nicklas var trött en hel praktikdag. Vi skrattade extremt mycket på tisdagar, pratade om opassande saker och tjöt av skratt. Jag åkte mitt happyplace, Narvik, Norge. Såg inte en enda liten späckhuggare men hittade mitt ställe, så lite vunnet i alla fall. Någonting hände oss som fick mig att tänka till, alla tänkte nog till, en sådan dag som man minns, men som alla kom ut ur hela. Jag kom på hur man skulle överleva vintern, jag klarar mig rätt bra. Det var världens dimma över Hollands ambassad och vi planerade en fest.

I december gjorde vi vårt sista projekt tillsammans som klass, vi gjorde JAG. Jag hade på mig extremt varma kläder, ulliga och gulliga tröjor var hur bra som helst. Linn och jag bytte portkod och ingick en ny era. Känslosam är någonting jag alltid är, men i december så var allt lugnt och skönt, ingenting berörde mig riktigt. Jag delade säng med de jag ville dela säng med, det var bra. Jag hade lugna avslappnade kvällar, varvade med roliga kvällar i LGH, med julpyssel och proppfullt med vänner, stegen och garderoben vart min vän och efterfesten vart inte riktigt lika fin som den brukar. Vi var bara, mest hela tiden och jag insåg att jag hade växt som människa, det var ju tur. När det blev vinter i Sverige åkte familjerna Jedestav och Holm till Egypten, snorklade, lekte, tränade, badade, red kamel och massor med mer saker, vi kom hem i tid för julen. Julen var som alla andra jular, precis likadan. Vi rimmade, kramades, lackade, slog in och sen var det året slut. Sista dagen tillbringade vi i Annies badrum, med det bästa spadagen vi någonsin haft.

Det var ett bra år.