moaj

När vi gjorde GAS så grät jag varje gång jag inte fick äta på rätt minut, mitt hjärta pumpade snabbare när någon tvingade i mig en godisbit eller om vi drog över en timme. Jag plockade upp vartenda skräp jag hittade och klarade inte av någonting annat än perfektion. Nu, två år senare, vi gör JAG och det berör mig inte längre att vi är sena, eller att jag är hungrig, trött och inte alls i form. Jag klarar av att lämna en flaska på tunnelbanan utan att det gnager i mig i evigheter. Allting är annorlunda, men en sak som jag kommit fram till är att jag verkligen längtar efter att få arbeta med människor som vill. De människorna som tänker en för alla, alla för en. Jag vill verkligen uppleva det igen, det blir nästa projekt.