moaj

Jag har tur. För jag har en människa i min klass som heter Johannes. Det går inte en dag utan att han får mig på bra humör. Tacka alla högre makter för att han finns där vareviga dag och är så jäkla glad hela tiden. Det räddar många långa dagar. (I alla fall när jag har kommit på hur man kan få honom att inte vara så himla hyper och sprallig hela tiden.)

Den här veckan har varit helt sjukt omänskligt jobbig. Men, det finns alltid ett men, det betyder att nästa kommer att vara så himla lätt. Positiviteten bara flödar, hur kommer detta sig, trots att det är kallt igen och grått ute. Jag skoja, solen har ju börja titta fram i Botkyrka också, happy family.

Det är tydligt att vi ska piskas hårdast, en ganska crazy mongol fyra timmar denna vecka, vilket är fyra timmar mer än vanligt för min del. Men ont har jag, i precis hela kroppen. För över mer ont än jag någonsin haft tror jag, men jag känner mig ändå stolt och ska unna mig en gigantsisk solmorgon imorgon, enda tills efter lunch. Men det kan ju bero på att jag inte har några lektioner, men glad ändå.

Nu får jag ont i fingrarna av att skriva, så trötta är dom efter all styka. Så hejdå.