moaj

Helt plötsligt var det den andra januari 2009. Jag vet inte vart jag ska ta vägen så fort går tiden. Jag har en vecka kvar på jullovet och jag är redan störrtpeppad på att börja träna igen, mina valkar har börjat försvinna, återigen tillbaka till blåsor och blåmärken, jag vet inte ens vad smärta är längre för att jag är korkad nog att ha ont precis hela tiden.

Nya året firades in med nästan alla mina vänner, på min gata med hur många leenden som helst. Den som jag måste erkänna tröstade mig precis hela tiden var den allra bästa Nicklas, det kan nog inte finnas någon bättre. Jag måste erkänna att han gjorde min dag och natt. Jag fanns för honom och han fanns för mig och så har det varit så länge jag kan minnas, tack för det.

Precis lagomt mycket folk trängdes i mitt hus med skratt och skålande. Innan allt folk kom så hade vi ägnat många timmar åt att jobba på vårat tema för kvällen; Lågkonjunkturen har drabbat oss alla, och miljöåret är slut.

Därför var mitt hus inplastat i så mycket plast vi kunde hitta, med engångsföpackningar och allt man skulle kunna tänka sig, jag tror nog inte att det var så många som var med på noterna. Men huvudsaken var att jag och mina närmsta var det, och det var dom. Vi festade tills in på småtimmarna och när alla börjat gå hem så fastnade jag i telefon med en mörkrädd Anton som också halvt räddade mig natt. Efter att ha pratat med Nicklas till klockan sju så somnade jag tillslut och gick upp vid tio och fick sällskap av en massa kvinnor som hjälpte till att städa.

Sen dess har jag inte gjort mycket, gick upp tidigt idag och fika en stund med Elinor. När vi har varit ifrån varandra förlänge så flyger bara timmarna iväg och vi kan prata hur länge som helst. Det är jag också tacksam över.

Snart är det den 6:e, då kommer Elin hem. Jag kan inte förstå hur skönt det ska bli att ha henne i samma kontinent, för jag saknar henne så mycket att jag inte vet vad. Kom hem nu min sköna! Har du inte upptäckt världen tillräckligt.

hejdå.