moaj

När jag för ett år sedan, låg i samma obekväma position, men lyssnade till precis lika fina ord så kände jag en känsla. Det är en känsla som jag förmodligen endast kommer att känna två gånger i mitt liv, och tyvärr har jag redan förbrukat de gångerna. När jag låg där sist så kändes allting så långt borta, det var som i en annan värld att söka vidare, att lämna allting som man byggt upp. För jag måste medge att det tar tid att bygga upp saker, även fast man råkar befinna sig på den prats där i alla fall jag har bäst förutsättningar att göra någonting stort och bra. Efter två år så har jag kommit fram till att man behövde hoppa över de problem och kanske ibland till och med stanna för att ta itu med dom, för att man ska växa. Jag kom dessutom på att det var en helt annan flicka som låg där och njöt åt alla vackra ord, det var en flicka med grymt mycket större självförtoende och en helt annan framtidstro. Någon som gick igenom allt svårt men kom ut hel igen på andra sidan. Jag kan inte annat än le lite för mig själv när jag inser allt detta. Att jag endast har ett år kvar och att jag måste ta vara på den tiden, njuta av varje minut och sekund. Njuta på mitt sätt, det vill säga, gnabbas, fightas, sura. Men i slutändan inse att det är så jag fungerar och det är så jag ska leva mitt liv. Med människor jag bryr mig om och med framtidstro. Just nu så är jag helt övertygad om att jag och alla som jag håller varmt i hjärtat kommer att lyckas och känna sig lika fina och glada som jag har kännt idag. Jag kommer alltid att hålla cirkus i hjärtat.