moaj

Du vet känslan när man kommer hem och tror att man är så himla mycket sämre än alla andra, eller inte sämre. Men alla andra runt omkring en är så himla perfekta, men här står jag. Idag kom den känslan och jag visste nästan inte hur jag skulle tackla den. Det jag visste var att jag måste springa, annars så kommer jag att rasa samman. Rullbandet bråkade och vägrade fälla ut sig, ju mer min ilska steg desto mer säker var jag på att jag måste springa, nu! Så jag tog ipod, skor och sjukt coola jogging kläder på mig och gick ut. Utan några förväntningar alls, det var nog det bästa jag gjort på länge. När jag stormade in genom dörren röd som en tomat och nästan fnittrig så var jag mer stolt än jag var när jag sprang 9 km utan problem. Detta var en ny känsla som jag ska göra om. För det finns väl ingenting bättre än peppande musik i öronen, behagligt väder och en solnedgång framför en. Så ska varje kväll vara.

Sen så har jag ju fortfarande den där lilla fnitter klumpen  i min mage, att jag längtar efter att åka till cirkushallen, bara för att jag blir stum av beundran över att människor kan vara så fantastiska. Jag slutar aldrig att häpna över dessa otroliga människor och det finns ju inte bara en, utan hur många som helst. Det spelar ingen roll vad de gör, för varenda rörelse gör mig stum. Skönhet och kunskap borde inte få gå hand i hand, men jag hatar att varje gång erkänna att det i dessa fall gör det. Cirkus är det vackraste jag vet.