moaj

Narvik på söndagarna är lite som att vara ensam. Fast man känner sig så fasligt liten. Bergen är så stora så man känner sig som den minsta tjejen i världen. Ändå så kan jag bara le när jag ser hur extremt vackert det är över allt.  När man går på en gata som skulle kunna vara tagen ur min perfekta film. Eller som att vara på fjorden i en båt som kränger mer än jag någonsin varit med om och man kommer ut på en plats tagen ur Sjöfartsnytt. Hur det känns att kunna vara helt lugn på en plats utan att kräva någonting mer utav den än att få vara där. Det är kanske så det känns när man trivs på riktigt, utan att ha några minnen utav platsen. Narvik på söndagar är helt tomt och tyst. En spegelblank fjord med berg omkring sig som inte liknar någonting alls jag sett förut. Lite som en saga och jag låssas vara medelpunkten. Jag har i alla fall hittat mitt happyplace, det är ju värt någonting i alla fall.