moaj

Idag är en sådan här dag som jag alltid minns och kommer att tänka på, men en sådan dag som man inte riktigt vill reflektera över. Jag är i någon mood där jag är lugn med allt jag kan påverka. Det är som en känsla av att allt sker av en orsak. När jag då får höra att jag kanske inte hade haft kvar en vän efter idag skär i mitt hjärta. Jag vet inte om jag vill gråta eller skratta, skrika eller bara vara tyst. Jag vet helt enkelt inte alls vad jag ska säga imorgon när jag ska möta allas ögon, jag var ju inte ens där. Ändå blir det ett nytt ljus som skiner, för det var detta som var meningen, vi lever på gränsen, men jag tror inte att det är den gränsen som spelar någon roll. Det är redan bestämt hur det ska bli, och idag var inte den dagen, jag kan bara tacka och bocka. Trots att allt gick bra så måste vi alla deala med detta på våra egna sätt, vissa grät, andra inte, men vi vet ändå inte vem som mådde sämst. Jag vet att jag sitter här idag och hade kunnat vara helt ovetande. Men en sak vet jag, mina vänner är det bästa man kan ha, tack.