moaj

Efter att ha tillbringar största delen av dagen liggandes i min säng med ett konstigt sus i öronen och ett vakum i huvudet så börjar jag känna mig lite ensam. Ensam på det sättet då sällskap inte hjälper en. Snarare på det sättet då genomlyckan måste uppenbara sig för att man inte ska känna sig överbliven. Jag vet att man måste kriga för att bli av med ensamheten, ändå så tar tankarna övertaget istället för handligarna. Charmen som morgonkyssar har, utan bortade tänder och med en stigande värme i rummet. Öppna dörrar och morgonsolen kyla in i rummet. Jag kan inte släppa faktumet att jag inte var ensam.