moaj

Varje gång dörrarna till tunnelbanevagnen öppnas så tittar jag upp i hopp om att möta ett par ögon som får orden i mina böcker att vara betydelselösa, som gör att jag inte vill blinka av rädsla att tappa ögonkontakten och som får mig att glömma bort att jag måste andas. Varje gång jag tittar upp så blir det samma besvikelse. Idag sprang jag så fort jag bara kunde för att mina vårprilliga ben ville det. Dom vill också värma sig mot smala pojkben och viras in tillsammans under lätta täcken med förhoppningen på att nästa morgon få värmas i vårsolen.