moaj

Efter att ha känt sig sårbar, likgiltig, levande en stund nu så har jag övergått till att vara mig själv igen. Det känns bra eftersom det är så jag är van vid att vara. Nu är jag som vanligt igen, bara lite mer sängliggande och sjuk. Vilket suger. Tur att jag har herr likgiltig att samtala med och en underbar kräfta som kommer och ska titta film och krypa ner under mitt täcke nu. Jättesnart är han här och då blir det lite bättre allting. Jag förstår inte att det kan vara så lätt att få mig glad. När man sådär har vant sig vid att alltid sakna lite granna, så blir man glad för allt. Som goda cirklar istället för dåliga. Som hoppet om att kanske nästa helg bli lite bättre än andra.