17 november
Nu så är vi i Egypten äntligen så är jag i min familjs armar. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när dom stod på rad på arlanda och såg så glada ut. Det var en lättnad som jag inte har känt förut. Men den extrema saknaden efter Petter är så himla konstigt jobbig. När man inte får tag på någon trots att klockan är två på natten så tror man aldrig att det beror på mottagningen i Egypten. Nu fungerar i alla fall internet och skype är underbart.
Imorgon väntar en dag av dykning och på fredag så ska vi åka ut med båten och dyka. Äntligen äntligen så ska det bli av, det kommer att bli underbart med fina rev och fiskar. Jag känner mig extremt objektiv. Sån är jag ibland. Resten av familjen det vill säga barnen är och gymmar, jag är förkyld och vill helst inte nysa under vattnet imorgon. Hoppas jag slipper det. Snart är det mat, jag är hungrig.
Kommentarer
Trackback
