moaj

Tänk om det hade varit så att jag hade flyttat hit själv. Ensam och varje natt hade varit som dagens vardagskvällar. Vad hade jag roat mig med? Hur hade jag mått? Hade jag verkligen stannat kvar? Idag så sitter jag mest och är uttråkad, men jag känner mig ändå trygg i våran lägenhet, ja våran lägenhet. Jag är mör i kroppen efter nästan en hel veckas slit och träning, men jag ligger i vår soffa och har extremt bra internet uppkoppling. Imorgon är det fredag och dessa veckor bara springer iväg. Om en och en halv vecka så sitter jag på ett flygplan hem till Sverige igen, inte för mer än nio timmar men ändå. Jag får träffa min familj igen och jag längtar så brutalt mycket. Men samtidigt så lämnar jag den människan som betyder mer än någon annan gör, den människan som jag inte kan sova utan. Jag vill inte ens att han ska gå ut i soffan för att spela datorspel. Jag vill att han ska ligga bredvid mig tills jag somnar, även om jag pratar konstigt i sömnen så ligger han kvar. Han som jag pussar hej då varje morgon och som jag blir så evighetsglad för att se när han kommer hem på kvällen. Jag är så kär så det känns sjuk. Om två timmar kommer Petter hem igen. Poängtera att jag sa hem, jag menade det egentligen inte, inte än i alla fall.