moaj

Ben är en märklig företeelse, man går på dom varje dag och förändrar inte det, man bara går. När jag nu ska sluta gå med mina fötter utåt så känns det som att jag är kobent fast att jag egentligen bara går rakt och har benen raka. Hur min hjärna kan missa att det faktiskt är raka ben jag har kan jag inte förstå, men uppenbarligen så missar den det. Detta projekt kommer att ta tid, hur lång tid som helst faktiskt, men som med allt så är det bara att jobba på, för snart kanske jag går med benen rakt och fötterna som pekar framåt, så som det ska vara. Mina ben gör dessutom ont, men det är på bättringsvägen. Vi hade styrketest idag, efter att prepmånaden är slut som den är efter den här veckan. Jag hade blivit bättre, hela åtta cm på splitten gjorde mig lite som ett barn. Nu kan det bara bli bättre och bättre. Jag har dessutom min favoritlärare som utvecklings coatch så gladare kan man nästan inte bli. Nu har jag kikärtor på spisen som ska bli en delikat soppa tills Petter kommer hem vid halv tio. Våran relation kommer alltså att fungera genom att vi ses två timmar på kvällen och sen på helgen. Hur ska detta sluta, eller så kanske det föresten bara är bra för vårt förhållande. Jag är i alla fall väldigt kär nu, puss.