moaj

När jag har brunare ben och ett varmare hjärta sa jag. Varmare hjärta stämmer i alla fall. Men eftersom mitt varma hjärta och jag ska flytta till solskenet så kommer det också att åtgärdas. Det sjuka är att man alltid tror att när man har någon som så fatalt slår undan benen på en bara genom att le och som faktiskt tycker ungefär lika mycket om en som jag tycker om han så kommer det nya saker att tynga hjärtat med. Det hjärtat som redan är så överfullt av känslor ska helt plötsligt gå lite sönder. Det som händer är att man någon gång måste flytta och det råkar vara om tre veckor. Tryggheten som inte bara mat på bordet ger, utan också den alltid stöttande handen ger och de glada ögonen för att se enär så centralt i mitt 19 åriga liv så jag kan verkligen inte komma ifrån att det känns så fruktansvärt tungt att flytta. Trots att det inte kan vara till ett bättre land eller med en bättre människa, för det finns ingen annan människa som jag skulle vilja bo med än den som jag kommer kunna bo med. Men ändå så finns det ingenting annat än extremt jobbiga känslor just nu. Kanske beror det på att jag inte kan andas av sjukdom eller att jag inte fått dela säng med den finaste jag vet på en vecka. Jag vet inte. Men vad jag vet är att det gör så ont. Så himla ont. Just nu är jag mest rädd, jag hatar att vara rädd. Jag hoppas att det kommer att gå över. Jag får glädja mig med att jag har de bästa förutsättningarna någonsin.