moaj

Att bo här:
Eftersom att det redan är februari och tiden bara springer iväg så måste jag ju erkänna att jag har det ganska bra. Jag stör mig fortfarande på Steffe som är så idiotiskt italiensk så att jag får magsår av att tänka på hur han passar som en död svan och man får göra sitt yttersta för att inte drutta på huvudet när man gör en flickis. Jag stör mig också på clownnäsor och överdrivna skratt och Arre som slickar sig för mycket runt munnen. Sen så stör jag mig på den eviga terrorn som kan döda ens självförtroende på två sekunder, sen så är det ju inte så kul att vara osynlig på handståendet heller. Men positiva saker händer, som att Steffe råkar bajsa sig själv i byxorna när han hoppade trampolin eller som att jag får några leenden och det går bättre när terrorn ser att jag kämpar på som en dåre och förra handstående lektionen skrek läraren till mig, BIEN MOA! Att jag sedan varje dag kommer hem till den människan som gör mitt leende bredare för varje gång han skrattar, han som får det att pirra i min mage när han lägger sig för att sova bredvid mig. Han som får mitt nackhår att resa sig när han pussar mig. Han är fortfarande den. Trots dessa månader så är han finare, vackrare och bättre för mig än någonsin. Även fast att vi har det bra här så drömmar jag fortfarande om svenska räkningar, ungsbakade grönsaker, wookpannor, smågodis och att hålla om min familj varje dag. Jag längtar hem ofta fast att dagarna mest går ihop i en lite sörja av rutiner.