moaj

Ingenting ger mig så tunga skor som att bära upp vatten till vår lägenhet. Affären är för långt borta och jag har för ont i mina trapetshänder och ja det är väl kanske förståeligt att 8 liter vatten inte är så lätt. När jag idag kom upp för berget så kom två tanter emot mig och pratade på väldigt snabb spanska och började klappa på mig, det jag snappade upp var att dom tyckte synd om mig som släpade på så mycket grejer, jag kände mig precis lika liten och ensam som de gamla tanterna ville få mig till. Jag blev glad av att få uppmärksamhet av okända tanter och glad för att dom tyckte lika synd om mig som jag tyckte. Det kändes liksom skönt att få lite uppmärksamhet där i mörkret. Det är fortfarande väldigt varmt här. Idag solade jag och Karin i linnen på lunchen så varmt är det. Men det blir fortfarande mörkt ganska snabbt och vid åtta är det kolsvart. Glädjen av att ha fått ett underbart mail av Elinor och det faktum att det redan fanns mat att värma på spisen piggade upp mig och nu ska jag dricka te och äta äpple. Idag har jag köpt två kilo äpplen för inte ens en euro, kan det bli bättre.

Det är november och jag solade i vårt fönster igår. Och jag älskar att vakna upp bredvid Petter och klä på mig kläder ur garderoben som har bådas kläder i sig. Det känns så bra att somna bredvid varandra och äta middag tillsammans och göra allt det som man gör när man är kära. Den här helgen har varit så mysig och vi har ätit middag ute på restaurang och äta godis tills vi nästan mådde illa och så har vi fixat klart allt i vår lägenhet och nu trivs vi så bra. För vi har en soffa och vi har matbord och en matta som gör golvet lite varmare och vi har blommor och doftljus och vi har varandra. Ni står Petter i duschen och ska snart till jobbet. Jag ska på en tur på stan och besöka en massa roliga butiker som jag har kollat upp, nu ska jag bara äta lunch och pricka ut dom på kartan så blir allt bra. Sen måste vi tvätta snart också, få en rutin på det och hitta ett ställe att tvätta på, det ordnar sig nog.

Ben är en märklig företeelse, man går på dom varje dag och förändrar inte det, man bara går. När jag nu ska sluta gå med mina fötter utåt så känns det som att jag är kobent fast att jag egentligen bara går rakt och har benen raka. Hur min hjärna kan missa att det faktiskt är raka ben jag har kan jag inte förstå, men uppenbarligen så missar den det. Detta projekt kommer att ta tid, hur lång tid som helst faktiskt, men som med allt så är det bara att jobba på, för snart kanske jag går med benen rakt och fötterna som pekar framåt, så som det ska vara. Mina ben gör dessutom ont, men det är på bättringsvägen. Vi hade styrketest idag, efter att prepmånaden är slut som den är efter den här veckan. Jag hade blivit bättre, hela åtta cm på splitten gjorde mig lite som ett barn. Nu kan det bara bli bättre och bättre. Jag har dessutom min favoritlärare som utvecklings coatch så gladare kan man nästan inte bli. Nu har jag kikärtor på spisen som ska bli en delikat soppa tills Petter kommer hem vid halv tio. Våran relation kommer alltså att fungera genom att vi ses två timmar på kvällen och sen på helgen. Hur ska detta sluta, eller så kanske det föresten bara är bra för vårt förhållande. Jag är i alla fall väldigt kär nu, puss.

Nu är det morgon, Petter sover bredvid mig och är fin. Det är helg, någonting som jag uppskattar i det här landet eftersom att veckorna är ganska hårda fysiskt. Det som händer på helgerna är att vi tar kvällspromenader och gör mysiga saker. Som att vi var i Parc Güell igår, den parken är lite som en film och vi gick runt och höll varandra i handen och tog turistiga foton, sådana som man måste ha när man har varit i Barcelona. Det känns inte riktigt som att jag bor här. Det känns som att jag snart ska vakna upp i min säng där hemma och så ska allt vara som vanligt igen. Men så kommer det ju inte att vara, fast att jag längtar hem ganska ofta. Jag längtar mest efter att inte längta, det är nog det som är mest krävande. Fast nu vet jag i alla fall att Linn befinner sig närmare mig nu än förut och jag tänker på familjen hela tiden. Nicklas och Leo verkar hålla på och boka en resa hit och det gör mig så glad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Sen så är det exakt två månader till jul idag. Jag längtar efter jul, för då är alla tillsammans och gör fina mysiga saker framför brasan och äter god mat, jag saknar Sverige lite granna. För här är det fint väder hela tiden och inte snö och man behöver inte ha jacka på sig. Jag älskar svensk vinter. Men jag trivs lite här i alla fall, det är bara det att det känns overkligt och konstigt och jag saknar så mycket mer här än hemma.

Det är snart november och vi har precis skaffat oss allt som vi behöver. Fast internetet inte direkt är helt funktionellt så är allt nästan bra. Skolan är varm när det är varmt ute och kallt när det är kallt, speciellt på morgnarna. Då har jag på mig mössa och tre tjocktröjor, det hjälper. Vi springer mycket också, då luktar det blommor och man ser hela Barcelona från bergen för uppåt är det vi springer. Nu har jag dragit på mig benhinneinflammation så det blir nog inte mer springande på ett tag för min del. Det känns bra på ett sätt och fel på ett annat, man blir bra av att springa, det blir man.

Ja, det är i alla fall jättetidiga morgonen och jag är vaken, det är dessutom oktober och vi skriver kontrakt på en lägenhet ikväll. Vi springer med skolan, då luktar det blommor och man ser havet. Jag vet inte vad det är som gör att jag älskar att se havet, måste vara för att Petter sa att man måste se vatten för att vara hemma. Hur är det egentligen att trivas, jag vet inte än. Vi får väl se om jag trivs snart, men just nu så otrivs jag väl inte direkt. Snart har vi nog inget internet mer. Jag måste gå till skolan nu.

Nu har vi fått igång internet och det letas efter lägenheter, de alternativen vi har är allt annat än perfekta men vem fasen är det. Antingen horkvarteren eller inget kök. Hur detta ska gå får vi se när vi går på visningar imorgon efter middag och sen på torsdag. Allt jag vill är att ha ett ställe att slå upp våran luftmadrass på, för annars så går detta nog inte så bra. Det var jobbigt och det är jobbigt, men snart blir det bra. Skolan börjar på måndag och allt. Vad mer ska jag säga än att jag saknar er alla. Fast än så länge så har vi bara semester. Nu gör Petter mat och jag ska hjälpa honom. Ring mig på skype någon dag. Hej och puss.

Vad händer nu egentligen? Jag kan inte sätta fingret på hur det känns att snart flytta och hur min mage mår över det hela. Det finns liksom inget svar än. Allt är bara ett virrvarr av vattenkokare, väskor och böcker. Vad ska man egentligen ha med sig. Det finns liksom inga svar alls. Det jag vet är vara att jag är förvirrad och inte förstår att det händer. Jag och Petter blir snart sambos (ett ord som är skitfult) och det är ett stort steg. Inte bara bo tillsammans, utan i ett annat land, i en stad som jag älskar men som jag inte känner utan och innan. Hoppas på att jag kommer att göra det när jag flyttar därifrån i juni eller juli. Jag hoppas också på mycket besök och på fina vänner som spontant dyker upp och överraskar mig. Det kommer nog bli kul att flytta, på måndag så.

Eating Animals har präglat mitt liv i en bra stund nu, den har blivit lite som av en bibel för mig. Men den gör mig inte längre glad för att vara vegetarian utan den gör mig bara ledsen för att alla inte är den. Jag är ju bara jag, men alla andra som jag älskar så fruktansvärt högt då? Ska de fortsätta att stoppa i sig dessa antibiotika fulla biffar som inte bara skadar deras kroppar utan även världen runt omkring dom. Jag tycker ju så mycket om dom.

Nu ska vi snart ha kalas! Tjiho, det ska bli kul, roligt, trevligt. Plus att Peppe tar med sig vattenbollarna och vi ska åka på sjön, det blir fett. Jag gillar läget alltså. puss

Igår var Petters födelsedag. Grattis 20 år till världens finaste människa. Det åts tårta och myste till Mad Men och gjorde en massa fina saker. Peppe och Anders kom och åt tårta och spelade GO med oss. Var nog allt som allt en ganska fin födelsedag. Idag har varit helt otroligt mysig. Vi gjorde picknick och gick ner till Kallsjön och satt och fikade, åt mat, badade, pussades och var bara vi två, sådär som gör att det inte kan vli bättre. Jag trivs här, mer än bra vill jag lova. Vackert är bara förnamnet på detta ställe. På fredag är det kalas som väntas, vi ska göra minipizzor och köpa öl. Underbart.

När jag har brunare ben och ett varmare hjärta sa jag. Varmare hjärta stämmer i alla fall. Men eftersom mitt varma hjärta och jag ska flytta till solskenet så kommer det också att åtgärdas. Det sjuka är att man alltid tror att när man har någon som så fatalt slår undan benen på en bara genom att le och som faktiskt tycker ungefär lika mycket om en som jag tycker om han så kommer det nya saker att tynga hjärtat med. Det hjärtat som redan är så överfullt av känslor ska helt plötsligt gå lite sönder. Det som händer är att man någon gång måste flytta och det råkar vara om tre veckor. Tryggheten som inte bara mat på bordet ger, utan också den alltid stöttande handen ger och de glada ögonen för att se enär så centralt i mitt 19 åriga liv så jag kan verkligen inte komma ifrån att det känns så fruktansvärt tungt att flytta. Trots att det inte kan vara till ett bättre land eller med en bättre människa, för det finns ingen annan människa som jag skulle vilja bo med än den som jag kommer kunna bo med. Men ändå så finns det ingenting annat än extremt jobbiga känslor just nu. Kanske beror det på att jag inte kan andas av sjukdom eller att jag inte fått dela säng med den finaste jag vet på en vecka. Jag vet inte. Men vad jag vet är att det gör så ont. Så himla ont. Just nu är jag mest rädd, jag hatar att vara rädd. Jag hoppas att det kommer att gå över. Jag får glädja mig med att jag har de bästa förutsättningarna någonsin.

Jag är sjuk, väldigt sjuk. Men eftersom jag är i korvbranschen så är det ju match som gäller ikväll igen. Men jag är materialistiskt överlycklig i och med att jag har köpt en ny väska idag. Igår var det Petit Mal som gällde. Det var lite som att bli berusad, det pirrade i min armar och jag kunde inte sluta le. Imorgon åker jag till Petter och det gör att det pirrar i hela min kropp nu, det känns så fantastiskt fint.

Visst hjälper äppelpaj mot allt? I alla fall rastlöshet och huvudverk. Cajsa, hon hjälper också mot massor med saker. Så äppelpaj med hemma plockade äpplen och några timmar av kvalité vart det, dessutom så kom Linn lagom till att pajen var färdig. Det kunde liksom inte bli bättre än att dundertrion var samlad! Jag blir glad vid bara tanken. Jag har dessutom uträttat en massa viktiga ärenden idag, så som presenter till alla som fyller år de närmsta två veckorna. Nöjd är vad jag är med dagens strapatser. Fikat med Mira och Mira har jag också gjort och bokat in att vi ska äta middag tillsammans på onsdag. På lördag åker jag till Petter! puss

Ensam. Jag är ensam, för första gången på fyra veckor ska jag krypa ner i min säng och inte kunna värma min kalla näsa i din armhåla där det luktar deodorant och lite jobbsvett. Jag trodde inte det skulle skära så hårt i hjärtat att sova ensam i några nätter, men jag har vant min vid närvaron av pojken som dricker pulverkaffe till frukost och som vill sova på den vänstra sidan och som i sömnen kramar om mig av ren reflex. Att man kan vänja sig så vid att alltid vara med varandra. Men fyra veckors umgänge är ju också en rätt lång stund. Tur att vi snart ska bo ihop, lite mindre tur att det är sådär långt ifrån Sverige. Min 120 säng känns helt enorm utan dina långe ben och din varma andedräkt. Är det ens lagligt att vara såhär kär i någon. Jag tror nästan inte det.

Och vi letar och letar, eller ja. Vi har bokat flygbiljett och om en månad är det dags. Det känns liksom lite som en sten och ett hål och någonting spännande. Tiden bara rasar iväg och det var snart fyra veckor sedan Petter mötte mig vid tåget när jag var som slitnast med ond höft. Fyra veckor är en evighet men det har verkligen bara försvunnit under mina fötter i pussar, kalla tår, picknick, museum, middagar och ja, det som man kan hinna med. Målande också, balkong, skrapande, trappan. Vad mer kan man säga än att jag trivs i din närhet, varje sekund. Det går inte att komma ifrån. Det pirrar i min mage och idag ska jag vindsurfa. Vad fint det är. Jag är kär.

Jag är ingenting annat än så fruktansvärt förälskad i dig, helt enkelt.

När man kollar ut så märker man att sommaren snart är slut. Jag kan inte riktigt greppa att det har gått så sjukt fort och att det snart kommer bara höst och jag ska bo i ett annat land och klara mig själv. För fladdrande fjärilar i magen och långsamma fingrar mot kinder har präglat den här sommaren och kommer förmodligen att prägla resten av året också. Att vara hemma i två dagar för att sedan kasta sig iväg igen, i regnet och i tält och öl och umgänge med andra gäng låter lite stressande. Fast när man ska få tiden att gå snabbare så kanske det är bra att underhålla sig på liknande sätt. Fast vill jag verkligen att tiden ska gå snabbare? Den springer redan iväg och snart är jag dessutom ett helt år äldre än jag är nu. Familjen kommer vara bortrest men jag kommer att ha en underbar födelsedag i alla fall. För världens bästa Petter och pappa kommer att vara hemma. Jag har slutat tänka i fina ord, för förut så var det så lätt att täcka över att skrubbsår med ledsamma filmer och andras kärlek. Men helt plötsligt så räcker inga ord till och alla andras kärlek är överflödig. För den är ju inte som du och jag.

Mina fötter är kalla. Jag har samtalat med Mira nu en stund och imorgon åks det till Dala Floda. Petter repar med sina män och jag gör allt som jag kan tänka mig för att roa mig. Jag kom på en massvis med saker som jag skulle skriva ner när jag låg och skulle sova för några dagar sedan. Men självklart så täcks mina smarta formuleringar över att hjärtfnitter och leende pussar. Kan det liksom vara bättre, nepp. Imorgon ska vi sova tält, laga mat och sen i övermorgon träna lite, paddla för livet. Kommer förmodligen mest bli en kamp. Jag ska nog dricka te nu, för det är kallt. Kanske läsa bok eller se film. Vara lite ensam. Fast om en kvart så kommer nog det vara trist igen. Tur att jag snart får sällskap igen då.

Det är inte svårt att på bra när man är men den finaste människan man vet. Jag kom dessutom in i Barcelona och flyttar i oktober. Nu är jag ensam för första gången på en vecka. Men jag är bara ensam i några minuter till. Snart kommer Nicklas och ska kolla film. Igår hade jag den finaste dagen på evigheter. Date på Thaibåten och pussades med Petter sådär som bara är bäst. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag är glad.